Tiden går, snart ett år...
♥
Namngivningsceremonin, 3/9-11
♦ Juni Adèle Caroline Sellman ♦
Ovisshet är en välsignelse
Men det kan även vara en välsignelse.
Vissa saker vill man aldrig få uppleva eller veta hur det känns.
Som hur det känns att förlora någon för tidigt, till exempel.
Någon man älskar obönhörligt och villkorslöst.
Som ens barn.
Sofie har skrivit sina tankar om det i sin blogg. Jag ventilerar dem här.
I onsdags var jag med Sofie och Juni på Stenöbadet i Sandarne, utanför Söderhamn.
Solen sken, det blåste en hel del men livet var bra. Riktigt bra. Vi var där, vår lilla familj, och hade det riktigt mysigt. Livet var fantastiskt.
Sedan plötsligt slog det om och livet visade just hur pass hårt och brutalt det kan vara.
Fruktansvärt grymt för människor som oftast förtjänar det minst.
Det första jag minns är hur jag ser en räddningsarbetare komma springandes från campingen och över stranden, i full fart mot bryggan. Precis bakom henne ser jag en person som förmodligen jobbar på campingen för han bär en "Söderhamn!" tröja. Han snubblar på staketet och faller i farten. Jag minns att jag tyckte synd om honom då. Det var flera som såg att han ramlade och det såg ut att göra ont.
Men det var inget mot vad som utspelade sig efter det.
Det kändes som om jag var med i en film.
Det kom mer och mer räddningspersonal. Dykare, brandmän, poliser, strandarbetare. Alla sprang dom mot bryggan. Den första räddningsarbetare sprang genom vattnet ut på bryggan och skrek åt alla de 15-20 tonåringar, som var längst ute på bryggan, att flytta på sig, gå in till stranden. Tonåringarna hade lekt med varann, knuffat varann i vattnet, skrattat och haft kul. Så som tonåringar och barn gör. Helt oskyldigt.
Vad de inte visste var att någonstans i vattnet under dom så kämpade en liten, liten rädd pojke för sitt liv.
Det var ingen som hörde honom.
Det var ingen som hann rädda honom.
Jag kan inte ens föreställa mig hur rädd den lilla, lilla pojken måste ha varit när livet - brutalt och skoningslöst - togs ifrån honom.
Dykarna genomsökte så gott de kunde.
Frivilliga gick skallgång i delar av vattnet där det var så grunt att det gick att gå.
Stranden stod still. Tittade på. Hoppades. Bad.
Efter vad man tror var så länge som 20-25 minuter under vatten så hittade de pojken.
Räddningsarbetet hade då pågått i 10 minuter.
Jag stod med Juni en bit bort i skuggan. Höll henne hårt, kände hennes värme, hennes rörelser. Viskade till henne att "det har hänt något fruktansvärt, gumman...".
Sofie stod tyvärr närmare. Hon stod alldeles vid stranden och bad till någon slags övre makt som kunde rädda livet på pojken.
Hon såg när de lyfte upp pojken på bryggan.
En liten, liten kropp.
Grå.
Livlös.
I en halvtimme kämpade räddningsarbetarna och två-tre civila med att försöka rädda pojken.
Att få liv i den lilla kroppen som inte skulle ligga där, livlös, som inte skulle vara tom på liv utan full av liv, springandes omkring på stranden, lycklig för att det var sommar och varmt och livet lekte.
Sofie stod precis bredvid ambulansen när de bar in båren med pojken på.
Jag hade närmat mig men stod ändå på en bits avstånd. Tårarna fyllde mina ögon och jag pussade på Juni om och om och om igen, utan att riktigt veta varför. Det var helt surrealistiskt.
Det kändes som om jag var med i en film.
En riktigt dålig förbannad jävla film som jag hur mycket jag än försökte inte kunde stänga av, pausa eller spola tillbaka.
Jag kommer aldrig att glömma de hjärtskärande skriken från pojkens anhöriga. Han hade varit där med sin farmor, farfar och faster (tros det, i alla fall)
Pojkens föräldrar hade ringts in och från parkeringen skrek de sin smärta och förtvivlan rakt ut när de sprang mot bryggan med hoppet om att detta händer inte, det är inte deras pojke som ligger där.
Jag kommer aldrig att glömma hur tre vuxna män blev tvungna att hålla fast pappan och hindra honom att springa rätt ut i vattnet. Han hade inte kunnat rädda sin pojke då.
Jag kommer aldrig, aldrig, ALDRIG att glömma hur pappan, eller farfarn (visste inte vem som var vem) försökta ta sig fram till båren och skrek till ambulanspersonalen; "Snälla, snälla! Jag måste åka med min pojke! Annars kan ni lika gärna döda mig nu!!"
Det enda jag kan förstå ifrån det som hände i onsdags är just den meningen.
Att själv dö skulle vara den enda lösningen efter att ens barn har dött.
Jag kan inte förstå något annat.
Hur det kunde hända.
Varför.
Hur pojkens anhöriga mådde då och mår just nu, när jag - en främling - skriver detta med tårar i ögonen och gråten i halsen.
När ambulansen och polisbilarna åkte iväg från campingen fanns det fortfarande hopp.
Ytterst litet, men det fanns hopp.
Vi valde att åka hem direkt och på väg till bilen så frågade jag en ur räddningspersonalen om han trodde att pojken skulle överleva. Han visste inte, svarade han.
Den lilla strimma av hopp som fanns tog slut på sjukhuset och pojken förklarades död runt kl 19, onsdagen den 29 juni 2011.
Himlen faller ner.
Mörker.
Tystnad.
Kvar finns bara smärta, lidelse och sorg.
Det går inte att förutse framtiden hur mycket man än skulle vilja.
En 7 år ung pojke dog.
Han drunknade mitt framför våra ögon.
Jag lider något så fruktansvärt med honom och hans familj.
Jag vill på något sätt visa mitt stöd, hur obetydligt det än må vara. Det kommer inte göra så att den lilla pojken kommer tillbaka. Jag vet det. Men jag vill ändå göra det.
Precis som Sofie kände när hon gick fram och kramade om fastern till pojken, när hon stod vid ambulansen. Fastern märkte det förmodligen inte ens, hon var i chocktillstånd, och Sofie vet inte riktigt varför hon gjorde det. Bara för att visa att hon känner hennes sorg.
Jag skulle kunna skriva i timmar om vad som hände men det går inte ens att försöka beskriva med ord hur familjen förmodligen mår. Det finns inga ord.
På en sekund kan allt förändras. Livet är kort.
Jag ringde min mamma när vi kom hem. Ville bara höra hennes röst, berätta vad som hänt och säga att jag älskar henne.
Jag ringde till och med min pappa på kvällen. Vi hörs väldigt sällan. Ibland går det ett halvår. Vi har ingen bra relation. Så är det bara. Punkt slut. Men händelsen på Stenö förändrade mitt perspektiv.
Jag ringde honom. Förklarade vad som hade hänt. Med gråt i halsen sade jag också att jag tyckte att det var synd att vi inte hörs så ofta men att jag vill ändra på det.
Livet är för kort för att inte försöka.
På en sekund kan allting ändras.
********************
Att förlora sitt barn önskar man inte ens sin värsta fiende.
Livet är brutalt ibland.
Hårt. Hänsynslöst. Fruktansvärt.
Att inte veta om det, att leva i ovisshet och aldrig behöva uppleva en sådan smärta som bara verkligheten kan uppbringa - skulle vara en ren och skär välsignelse.
Men i verkligheten, det vi kallar livet, så fungerar det inte så.
*******************
Naif Yenigün.
Vila i frid.
Jag har aldrig sett eller träffat dig.
Men du och din familj kommer alltid att finnas i mitt minne.
Ur mitt fotoalbum
...lite "gammalt" & nytt från mammas mobil - hej alla släktingar & vänner! /Juni
Sleeping beauty
Juni älskar att sova, hela natten lång och gärna flera sköna tupplurer om dan
...men oftast är det ändå liv i luckan!
Till Juni
I övermorgon blir du 7 veckor gammal. Kan du tänka dig vad tiden går snabbt? Det känns på två sätt, det. Å ena sidan känns det som om det var nyss som du ploppade ur mamma och skrek ut till världen om din ankomst, å andra sidan känns det som om det var jättelänge sen och du alltid har funnits hos oss. Det är ju så självklart att du ska finnas här, vid vår sida, att få höra dig gny och skruva på dig, smacka med munnen när det dags för krubb.
De här 7 veckorna har varit det allra bästa i hela mitt liv.
Och det tackar jag dig, Juni, och din mamma för.
Jag älskar er båda två.
Ni ger mitt liv mening.
Det är nästan skrämmande vad tiden går snabbt faktiskt. Jag vill inte att det ska gå för snabbt men samtidigt så längtar jag efter att se dig utvecklas, att se din personlighet träda fram och ta form. Jag älskar hur du är nu, lilla gumman, men ska jag vara ärlig så gör du inte så mycket mer än att sova, äta, sova, äta, nysa, smacka med munnen, titta med kärlek i ögonen på det självlysande spöket, sova, spy, äta, kissa och bajsa. Ta det inte fel, älskling, men jag ser fram emot när vi kan kommunicera på annat sätt än att jag tittar på dig och säger ngt fånigt och du svarar med en brakprutt som låter ändå till Söderhamn. Det är charmigt, självklart, men jag längtar till att få se vem du är. Höra dig skratta. Höra dig prata. Kunna leka och gosa med dig. Kunna göra dig glad. Att kunna busa med dig eller ge dig en present bara för att få se glädjen i dina ögon. Eller bara en sån enkel sak som att komma hem från jobbet och få se dig, jätteglad över att pappa är hemma, som det första jag möter innanför dörren.
Jag längtar, längtar. Längtar.
Jag hoppas du liknar din mamma när du växer till dig lite. Hon var (och är fortfarande) söt som sockerkaka när hon var fyra år och sportade pipilotter samtidigt som hon sjöng sånger med logisk text för moster Brolin.
På tal om moster så är hon ute och reser fortfarande och jag vet hur mycket du saknar henne, Juni. Vi saknar henne, vi oxå, men moster kommer hem snart ska du se. Då kan ni mysa och gosa och pussas och kramas hur mycket ni vill.
Jag vet att du tänker på moster men jag vill att du ska veta att hon mår bra där borta i Centralamerika. Hon upplever nog the time of her life men jag vet att hon saknar dig med, Juni, och längtar efter att få träffa dig igen.
Idag gick jag upp kl 07:45 och pysslar med att tvätta sen dess. Upp och ner i tvättstugan.
In med smutstvätt, häng upp nytvättat. Fixa, dona, trixa.
Och jag älskar det.
Jag fullkomligt älskar att ta hand om min lilla familj.
Jag älskar att stå och hänga upp tvätten och omsorgsfullt vika dina gulliga strumpor, storlek pyttesmå, och dina "I love mom"-byssor.
Jag älskar att gå runt på Willy's och storhandla åt familjen. "Hm, nu ska vi se här...åtta gurkor till mig, banan och äpple till mamma, blöjor och tvättlappar åt Juni."
Jag älskar att gå runt med dig på min axel och känna din hud mot min, dina små sumobrottar-armar runt min hals, höra dina andetag i mitt öra.
Jag älskar att se sig ligga och mysa med mamma i sängen medan du smuttar i dig en bit mat från mammas goda mjölkbehållare.
Allt ovan ger mig en oerhört tillfredsställelse. Det ger mig lycka och kärlek.
Jag tar så gärna hand om dig, gumman. Till och med igår när du spydde rätt ner i mina pyjamasbyxor så var det nästan bara roligt (men du behöver kanske inte göra det varje kväll.)
Även om jag inte än gjort klart mina studier eller ens bor där jag vill bo så har jag funnit min plats i livet.
Och den är hos dig och mamma, Juni.
Den sanna lyckan i livet är att få se dig le, Juni. Du vet inte vad du gör med mig när du ler. Du ger mig energi för att springa ett maraton baklänges. Minst.
"Ursäkta damen men kan du kommentera de senaste händelserna i Libyen?"
Mamma och jag ville mysa men du ville leka undersökande reporter á la Janne Josefsson.
Mitt liv är med dig, lilla lady. Jag ska försöka ge dig allt.
Vissa föds för att bli sport- eller rockstjärnor. Eller stora företagsledare.
Jag föddes för att bli din pappa, Juni.
Det kan ingen ta ifrån mig.
Jag älskar dig och mamma.
Puss och Kram!
//Pappa
Världens bästa jobb
Juni gillar att sitta och dingla med benen i bärselen,
känna mammas eller pappas hjärtslag och vara tätt intill.
♥
De senaste dagarna har hon varit lite hängig och därav gnällig, men så fort man sätter henne i bärselen blir hon lugn och somnar oftast snabbt. Helst ska man gå runt med henne i bärselen medan man nynnan på hennes favoritlåtar "Inatt jag drömde", "Sov du lilla videung","Trollmors visa" och "Vem kan segla"..lyssna på Sigur Ròs älskar hon såklart, det lyssnade hon på redan inifrån magen (det var ju även till en Sigur Ros-låt hon valde att komma ut).
Hon vill gärna hålla handen (snarare hålla tummen) även medan hon sover. Oj vad hon kniper hårt med dom små fingrarna. Ibland måste jag släppa taget för att jag behöver använda handen till något, men får då alltid lika dåligt samvete. Stackars liten vill inte släppa. Riktigt blå-håller! Säkert mest bara gripreflexen, men jag inbillar mig att hon blir ledsen om jag måste lirka mig loss.
Vi har även märkt att hon blir lugn när man stryker henne på kinden. Jag tänker på hur otroligt beroende hon är av oss. Att få känna trygghet, närhet och kärlek. Vilket enormt ansvar man har fått! Att vara mamma är då det viktigaste och bästa jobb jag nånsin haft.
Junis bok - 2
"Hej, kära dagbok!
Gårdagen var en pärs, det ska jag inte sticka under stolen med.
Att kämpa mig igenom en trång, mörk passage bara för att komma ut i en kylslagen frihet och dessutom få en ful hipphoppar-mössa på skallen och ett tält över rumpan.
Nej, det var inte vad jag hade drömt om direkt.
Men, kära dagbok, gårdagen innehöll ljusa stunder oxå. En hel del faktiskt. Jag och mamma blev skjutsade i en säng från en våning till en annan. Det var kalaskul! Och på vägen åkte vi hiss oxå, minsann!
Men inget slog när jag fick lägga mig i mammas varma famn, höra hennes trygga hjärtslag, känna vibrationen i hennes röst och sen smaka på hennes ena tutt.
Som jag hade längtat.
Jag kan inte förklara hur gott det smakade. Det var som om jag aldrig hade ätit annat. Mammas mjölk var en ren delikatess och är redan nu min favoritmat. Jag kan inte få nog av mammas tutt och försöker smaka på den hela tiden. Till min stora besvikelse har jag tyvärr märkt att att det är min hand, och inte mammas goda tutt, som jag suger på ibland. Tyvärr måste jag bittert erkänna att det är sisådär med minnet, kära dagbok, efter gårdagens traumatiska upplevelse så tenderar jag att glömma vissa saker så min hand och mina fingrar finner jag mig sugandes på om och om igen.
Vad tänker jag med egentligen? Det är ju inte mammas tutt.
Jag har rätt svårt att se, så här som nyfödd. Det mesta är blurrigt och jag kan faktiskt mest urskilja färger och former. Mamma är den som är mörkhårig och rund över rumpan. Pappa är den som har råttfärgat hår och är rund över magen. Så mycket vet jag.
Igår efter att vi bytt rum så spanade jag in omgivningen då och då. Kollade in mamma, slängde några blickar åt pappas håll. Det är så ljust och svårt att fokusera men jag försöker.
Vi somnade in tidigt igår men jag vaknade till några gånger under natten. Sviterna från gårdagens pärs satt kvar och jag var lite orolig men inget lugnade mig bättre än mammas goda mjölk.
Jo, det hände ngt mer under natten... Jo, det är så här, va... att jag... eh, det skedde en liten olycka...jag...äsch, för tusan, jag säger det rätt ut.
Jag bajsade på mig.
Så! Där har ni det.
Det är inget jag är stolt över men det liksom bara skedde. Jag hade ingen som helst kontroll över det. Det bara kom och skönt var det faktiskt. Det kändes som om jag blev ett kilo lättare. Aaaah.
Min present i blöjan fick fart på pappa. Den slöfocken hade sovit hela natten medan mamma pysslade om mig. Jag fnissade lite inombords åt att pappa fick ta hand om min lilla olycka men han verkade mest glad och då var det ju inge skoj längre ju! Efter att jag fått en ny, gigantisk blöja på mig, och fått rumpan rengjord, jag tackar för det, jag tackar för det, så gick vi alla och lade oss igen. Nu fick det vara nog med bus för en natt.
*************
På morgonen hände det lite flummiga grejer. Först fick jag konstiga manicker på fötterna, det var ngt om syresättning i blodet, och eftersom mina värden visade sig vara på topp så blev pappa glad. Han utbrast till sköterskan; `Hon är inte ens ett dygn gammal och redan har hon gjort mig stolt!´
Senare på morgonen var det dags för läkarundersökning.
En kvinna bollade omkring med mig och gjorde massa saker för att kolla mina reflexer. Kom igen, det är väl klart jag vet att jag ska ska greppa med händer och fötter? Tror du jag är född igår, eller?
Efter läkarundersökningen så var det lugnt och skönt ett tag och sen blev jag påklädd massa fina kläder. Givetvis filmade och fotade pappa mig hela tiden. Han och mamma verkar inte kunna få nog av mig. Men det är ju bra, för det är nämligen ömsesidigt, jag kan inte få nog av dem. Jag har försökt att säga det då och då men jag finner inte orden, jag har liksom svårt att formulera mig så det blir mest att jag gnyr lite grann.
Jag har dock märkt att det är lättare att uttrycka mig när jag är arg.
Jag har kommit på ett knep. Jag fäller ut surläppen för att markera mitt missnöje över ngt och om det budskapet inte går fram så ryter jag till.
Rejält.
Det funkar klart bäst, måste jag säga.
************
Mamma och pappa satte mig i en stol som var helt okey, jag ska inte klaga, och sen bar de iväg mig. Jag vinkade så gott jag kunde till de snälla barnmorskorna men jag vet inte om de såg det. Vi åkte hissen igen - yippi! - och sen plötsligt så var vi på ett helt nytt ställe. Det var mycket ljud och rörelse omkring mig och det lös starka färger. Allra starkast var en gul boll som lös mig rätt i ansiktet. Lugn nu, jag vill ju inte bli bländad det första som händer. Tur att mamma skyddade mig. Annars hade jag blivit riktigt arg på den dumma, gula bollen.
Vi åkte iväg med en stor taxi där jag satt tryggt och skönt i min stol. Men jag kunde inte låta bli att fundera: `Vart ska vi någonstans? Har vi tid att stanna på ICA och köpa blöjor? Jag känner att jag har något stort på gång.´
Mina funderingar besvarades en kort stund senare då vi stannade framför ett rött tegelhus. Det stod Norra Skeppargatan på gatuskylten och 3A över porten jag bars in i. Okey, då började jag greppa läget. Norra Skeppargatan 3A, alltså? Bor vi här? Men vilken land är vi i? Polen? Zimbabwe? Övre Uzbekistan? Nej, just det! Jag såg ju faktiskt en svensk flagga på bordet när mamma och pappa fick fika efter min kamp mot frihet, det måste betyda att vi är i Sverige. Ok, jag är alltså svensk. Men vilken stad bor vi i?
Stockholm? Göteborg? Burträsk? Inte Malmö, va?
Vad som helst förutom Malmö.
Nej, jag vet inte. Får klura vidare på det.
Jag hade många tankar i huvudet när jag bars upp för en trappan. Så många frågor, så lite svar. Pappa öppnade en dörr och vi klev in. Pappa började stänga dörren, tittade på mamma och mig och sa: `Det här har jag väntat på hela livet....få komma hem från BB och stänga dörren om oss...vår lilla familj. Nu är det bara vi.´
Samtidigt som han sa det fick han tårar i ögonen medan han sakta stängde dörren om oss.
Mamma och pappa pussade varandra med tårarna rinnandes nedför kinderna, där vi stod i hallen. Jag gillade inte att de grät men jag tyckte det var mysigt när de pussades. Pappa sa sen; `Välkommen hem, Juni! Här bor vi!´
Det fick mig att fundera på två saker: 1) Hm, så det är här vi bor alltså? Där ser man. 2) Vem är Juni?
***************
Jag fick lugn och ro en stund men sen vaknade jag till av att det lät som om ljudvallen sprängdes, som om ngt flög fram över torget som en projektil. En sekund senare så gick pappa och öppnade dörren för någon. Denna någon kom sedan in i sovrummet där jag låg på skötbordet samtidigt som mamma tog han dom min bjudning i blöjan. Jag spanade in personen som nyss kommit in i rummet. Det var en tjej. Hon var jätteblond och hade blåa ögon. Och hon grät. Oj, va hon grät. Sen började hon skratta plötsligt, samtidigt som hon slängde sig på sängen. Med tårar i ögonen kom hon fram till mig och klappade mig på handen. Vem är den här spännande tanten? tänkte jag. Det var nästan som om mamma läste mina tankar för direkt efteråt så sade hon; `Det här är din moster Caroline...´ De lyfte upp mig och lät mig checka in moster min. Hon såg riktigt snäll ut. Henne kommer jag att gilla väldigt mycket.
`Har vi berättat vad hon ska heta?´ frågade mamma moster.
`Hon ska heta Juni Adele Caroline... Efter sin moster.´
Då började moster gråta ännu mer och slängde sig ner på sängen.
Då fattade jag! Det gick upp för mig vem Juni var... det var ju jag.
Jag är Juni.
Jag heter Juni Adele Caroline.
*****************
Efter några timmar så dök det upp två personer till. Jag låg i mammas famn när det först kom in en söt, liten tant följt av en mysig farbror. Tanten hade halvkort hår, cendréfärgat, och med jättesnälla ögon. Hon gick sakta fram till mig med tårar i ögonen. Farbrorn var kortklippt, hade skägg och jag tyckte att han var fasligt stilig i sin nya fina skjorta under en snygg cardigan. Men vänta nu... är det Samuel Fröhler? Nej, det var det inte men det var hemskt likt, faktiskt.
Jag fick det förklarat att tanten och farbrorn hette Göran och Gunilla och att det var mammas mamma och pappa. Hm, det blir alltså min mammamamma och mammapappa då. Va roligt! Jag gillade dom direkt när jag såg dom! De hade med sig blommor och presenter. Till mig? Nej, så snällt. Det hade ni inte behövt.
Jag riktigt njöt av att vara nära mammamamma och mammapappa, jag trivdes oerhört i deras famn. Mammapappas famn låg jag i över en timme och bara myste. Jag tänkte först skoja med honom och säga; `Du, jag gillade verkligen dig i Skärgårdsdoktorn´ men jag ändrade mig. Det var så mysigt att ligga i hans famn och känna hans stora fingrar smeka mig på kinden.
Jag fick sitta i en så kallad babysitter under middagen. Medan de åt låg jag där och spanade in min familj. Pappa inne i hörnet, mammamma bredvid honom, moster Caroline på kanten närmast mig, mamma bredvid henne och mammapappa längst in. De såg så lyckliga och glada ut allihopa. De tittade åt mitt håll och log hela tiden. Det var en härlig syn, jag blev glad och sparkade lite extra med benen och smackade med munnen.
Efter att mamma gett mig en utsökt kvällsmiddag så somnade jag in. När jag vaknade så var moster, mammamamma och mammapappa borta. Attans! Jag som trivdes så bra med dom. Jag kommer verkligen att sakna dem. Hoppas jag får träffa dom snart igen! Göran och Gunilla och Caroline."
Junis bok
Torsdag 27:e januari 2011
"Jag låg inne i magen och hade det rätt bra faktiskt. Varmt, skönt, lungt och behagligt. Även om jag undrade och var riktigt nyfiken på att få träffa mamma, och den där rösten som sjunger `Imse vimse spindel´så falskt, jag tror att han heter pappa, så gick det ingen nöd på mig. Jag växte som jag skulle och livet var bra.
Men så en natt, alltså natten till idag, så fick jag en himlans lust att komma ut. Jag hade hört en liten pojke tjoa och tjimma hela dagen utanför mammas mage och det lät så roligt så jag tog ett beslut.
Inatt skulle det ske.
Jag väntade tills dess att mamma och den där falsksångaren hade gått och lagt sig. De var trötta efter att ha haft lillkillen Elliot på besök under dagen, han hade tjoat och tjimmat som bara den. Falsksångaren, dvs pappa, var dessutom trött efter att ha spelat fotboll på kvällen. Så jag passade på mitt i natten när jag hörde att de precis slutat prata och skulle försöka sova. Först hörde jag mamma börja prata om ngt `vatten som gått´ och sen hörde jag pappa fråga om han kunde hjälpa till på något sätt. Kort efter det, säkert bara ngn timme, så hände det mest konstiga. Det var som att hela min värld började röra sig och trycka mig nedåt!
Utanför mammas mage var det oxå rörelse, det lät som om de åkte bil, kanske till och med i en taxi. Vart sjutton skulle dom mitt i natten? Hallå, vet ni inte att jag är på väg ut, eller? Då kan ni ju inte bege er ut och åka bil!
Det var ngt som tryckte mig nedåt och det började faktiskt bli lite jobbigt. Jag vill inte vara den som klagar men kom igen! Det började bli riktigt trångt för mig!
Det gick lite tid och det tryckte på som bara den. Jag blev ordentligt rädd ett tag och kände att jag inte riktigt visste vad jag hade gett mig in på. Jag kände att mamma oxå var rädd men det visade hon inte, inte för pappa i alla fall. Jag hörde honom säga till mamma hur bra hon skötte sig, hur duktig han tyckte att hon var, hur `det började närma sig slutet´.
När jag låg där, inklämd i en mörk passage, utan möjlighet att röra mig, så hann jag tänka: `Var det här en sån bra idé? Det känns som om jag sitter fast!´
Men trots min rädsla och mina tvivel så kände jag att mamma kämpade. Hon kämpade för mig. Jag visste att hon gjorde allt hon kunde för att jag skulle komma ut i säkert behåll. Det gjorde mig inte bara stark utan även väldigt väldigt glad inför för att få träffa mamma och pappa!
Kan du tänka dig, kära dagbok? Jag skulle få träffa min mamma och pappa alldeles strax!
När jag kände att det var lite kallt och blåsigt om huvudet - och att ngn höll på att pilla i min frisyr - så minns jag att jag tänkte för mig själv: `Nu kan det inte vara långt kvar. Hoppas det finns något gott att äta där ute.´
Innan jag visste ordet av så förändrades allt.
Från att ha suttit fastklämd, som en räka i en konservburk med klaustrofobin hängandes över mig - så var jag fri!
Jag var friiiiiiiii!
Men jag säger det, kära dagbok, friheten kom med en hake... Det var för det första kallt som tusan ute i friheten och utöver det så hade jag ytterligare bekymmer. Jag som hade levt gott på det mamma gett mig, genom det där konstiga snöret som stack ut ur magen på mig, ställdes nu inför en tuff uppgift. Jag var tvungen att göra ngt åt den där tryckande känslan som jag hade över bröstet och hur skulle jag gå tillväga? Fråga mig inte hur jag kom på det men som en ren snilleblixt så kom jag på lösningen.
Jag tog ett andetag.
Klockan var då 12:57 och det var den första minuten i mitt liv.
Jag visste inte hur och jag vet inte varför men jag visste att jag kunde. Det var en skön känsla. Ytterst uppfriskande, måste jag säga. Jag menar, det var lite svårt till en början, jag hade ngn typ av vätska i vägen, men när jag spottat ut det så gick det finemang! Några månaders träning i mammas mage hade gett resultat, det här med att andas var ju en walk in the park. Visst okey, jag kan erkänna att jag fick lite hjälp, den som knådade min rygg får ta lite del av äran, jag ska inte vara den som är den.
Så där låg jag.
På mammas mage och andades luft för första gången. Det smakade bra, ska jag säga. Fräscht, liksom. Medan jag var upptagen med att få kläm på andingen så hade ngn vänlig själv lagt mig vid mammas bröst. Jag njöt av att höra mammas hjärtljud, och dom känner jag igen, det vill jag lova!
Jag såg en man stå och titta på mig. Han tittade och tittade, med glansig blick och fullt fokus på mig. Hallå, vad är du för knäppgök? Har du käkat glo-pölsa, eller? Ser du inte att jag är helt slut efter min ansträngning mot frihet och bara vill ligga här och ta't lugnt på mammas bröst en stund?
Men när killen som käkat glo-pölsa började prata så gick det upp för mig. A-ha! Den där rösten känner jag igen!
Falsksångaren.
`Imse Vimse Spindel´ tre toner fel varje gång.
Det var ju pappa! Va glad han ser ut! Eller vänta, är han ledsen? Han gråter ju. Men nu skrattar han. Och nu gråter han.
Han verkar lite kokko, pappa.
Jag ska säga en sak.
Jag vill förtydliga att allt skedde väldigt snabbt, det handlade om sekunder.
Jag kanske inte hade full koll på läget hela tiden. Plötsligt så hade jag en stor vit mössa på mig.
Det gillade jag inte och protesterade hej villt. Hallå, ser ni inte hur mössan ser ut? Tror ni att jag är en hiphoppare, eller? Jag är en fin tjej med lite klass.
****************
Jag låg och myste ett tag på mammas bröst när jag lugnat ned mig över mössincidenten. Jag fick helt enkelt se sanningen i vitögat.
Det går inte att vara modemedveten när man bara är tio minuter gammal.
Efter myset så hände det ngt. Jag blev förflyttad av något eller någon. Eller flög jag? Nej, eftersom jag inte ens kan gå, ännu mindre krypa, så drar jag slutsatsen att någon bar mig. De bar iväg mig till en plats som kändes som flera mil bort. Vad hände med mammas varma bröst?
Där låg jag, utblottad, hjälplös, och det var ngn som började hålla på med mig. Känna på min ryggrad, kolla mina armar och mina ben, kolla mitt svalg. När jag började finna mig i att bli behandlad som ett objekt så fick jag plötsligt en termometer i rumpan och ett måttband runt huvudet. Vad tar ni mig för, egentligen? Vad är det som händer?
Jag fick syn på vem som utsatte mig för det här! Det var en tant med blåa kläder och bredvid henne stod den där falsksångaren med en mekanisk apparat i handen. Den banditen! Jag som trodde min pappa skulle ta hand om mig! Se på mig nu! Här ligger jag, med måttbandet fortfarande klistrat mot huvudet, utlämnad och besvärad, medan tanten skriver ned ngt på ett papper. Och inte bara det, mina trakasserier slutade inte där, jag blev dessutom tvungen att ta på mig en stor vit typ säckliknande sak över rumpan som pappa tejpade ihop över magen på mig. Vad har killen för smak? Ser han inte att den här säcken, den här blöjan, går typ upp till hakan på mig?! Jag drunknar snart i den här grejen!
Ja, jag säger det, kära dagbok... Förutom stunden i mammas famn så hade mitt liv i frihet inte alls varit så kul hittills."
Vi gör allt för dig, Juni
Till dig, Juni, vår älskade dotter.
Du ska veta att mamma och pappa gör allt för dig.
Lars Winnerbäck - "För dig"
Jag har sett varenda vrå av Sveriges land
Jag har härjat runt i loger och på Grand
Jag har letat efter ro för min skakande hand
Efter dig, efter dig, efter dig
Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig
När hösten kommer och tiden gått för fort
När allt känns på rutin och redan gjort
Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
För dig, för dig för dig
Jag är hög nu sen den dagen när du kom
Ja, jag är hög nu och kan inte somna om
Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång
Med dig, med dig, med dig
Det sägs att kärlek lovart stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
Det är sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
Med dig, med dig, med dig
Jag har vandrat som en vilsen stenstaty
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly
Det här är slutet på resan och början på en ny
Med dig, med dig, med dig
Grattis!
Vi älskar dig!
Kram!
//Mamma och pappa
Lilla lady...tack.
Tack för att du finns, Juni.
Tack, Sofie, för att du finns och gav mig, oss, Juni.
Tillsammans är ni mitt allt och jag behöver inget mer.
Jag är så i harmoni just nu. Jag har en känsla inombords som fyller mig från topp till tå. Om man någonsin kan uppleva den sanna formen av lycka så är jag där nu. Jag är lycklig.
Lycklig.
I natt hade vi en liten mysig stund, du och jag. Jag har precis bytt din blöja och lagt dig dig i sängen igen, mellan mig och mamma (som sov välförtjänt).
Du var vaken och låg vänd mot mitt håll. Det var mörkt i rummet med bara det mysiga ljuset från den blåa lampan.
Och vi låg bara och tittade på varann. Dina små ögon tittade in i mina.
Jag såg att du såg mig. Dina ögon utforskade mina.
Jag såg min dotter. Du såg din pappa.
Du tittade in i mina ögon. Sneglade lite på min näsa. Mina ögonbryn. Min moppemusche.
Det var en väldigt fin stund, Juni.
Hoppas du minns det. Jag kommer alltid att minnas det.
Jag ska försöka på något sätt förklara vad jag känner just nu. För dig, Juni. För dig, Sofie.
Livet steg i ett nytt skede i torsdags. Mitt liv fick en ny mening. Nu är jag precis där jag vill vara.
Svårt att beskriva det på bättre sätt än att jag har funnit hem. Jag har funnit lyckan.
Kärleken till min familj - min vackra tjej och min bedårande dotter - är oändlig.
Den gör mig levande och ger allting en mening. Allting.
Jag har bytt blöjor med ett leende varje dag den senaste veckan. Till och med när du spydde på mig häromdagen, Juni, så var det nästan så att jag tackade för att du var så givmild och så snällt lade mjölken som du nyss ätit på min vita t-shirt.
Bort med t-shirten, tvätta lite, pussa mycket och kärleken fortsatte att flöda obehindrat.
Allt känns så rätt. Jag har insett nu att jag har varit redo för det här hela livet.
Just nu har vi har ingen bil, vi bor inte direkt i vår drömlägenhet, vi kan knappast bada i pengar, jag har inget jobb än, Hammarby spelar i Superettan...
...och det spelar ingen som helst roll.
Det enda som betyder något är du, Juni, och du, Sofie.
Jag gör allt för er.
Cirka 1:42 in i låten du föddes till - Sigur Rós, "Untitled VI" - så målar mina känslor upp samma återkommande bild varje gång jag lyssnar på den. Det kan se lite olika ut men det handlar om samma sak varje gång. Oftast så ser jag mig själv mitt i natten sittandes bredvid din säng, Juni, och stryker dig lätt över huvudet medan jag - med sanning från hela mitt hjärta - viskar; "Oroa dig inte, lilla älskling. Jag tar hand om dig. Pappa tar hand om dig."
Inget annat spelar någon roll.
"Untitled VI" har ingen text (därför heter den som den gör) men för mig finns det det. Texten handlar precis om det jag nyss skrev. Jag hör min egna ord i huvudet när jag lyssnar på låten. Hur jag alltid kommer att älska dig och mamma och alltid, alltid, alltid finns där för er. Hur mörkt och dystert det än kan vara så finns jag alltid där, Juni.
Du kan vara tre månader gammal och orolig på natten. Jag finns där för dig då.
Du kan vara fyra år och ledsen för att din trasdocka har dött. Jag finns där för dig då.
Du kan vara sex år och nervös inför att gå till skolan. Jag finns där för dig då.
Du kan vara åtta år och rädd för mörket. Jag finns där för dig då.
Precis som du finns för mig och ger mig glädje och trygghet i livet. Du ger mig självkänsla.
Nu vet jag vem jag är.
Jag är Junis pappa.
Jag är din pappa, Juni. 
Stoltare kan ingen vara
It's a hard work being en vecka gammal
Nu är vi på besök här i Sandarne, utanför Söderhamn, hemma hos mormor Gunilla och morfar Göran. Det var med tårar i ögonen vi såg två stora bilder på lilla lady, med texten: "Juni Adéle Caroline Sellman" tydligt uppsatta på kylskåpet för hela världen att beskåda. Svårt att inte röras till tårar av något sådant.
Eller som att få se hur mormor och morfar har fixat i huset för Juni. Skötbord, en miljard blöjor (kan behövas, tack, full fart på lilla lady), en säng att sova i, massa kläder. Bara av att höra Göran säga; "fota med min kamera, så kan jag visa alla på jobbet", när han stod på knä bredvid Juni på golvet, gör mig så glad.
Du ska bara veta hur mycket glädje du redan spritt omkring dig, Juni. I Stockholm så kan farmor Margareta knappt sitta still, än mindre sova om nätterna, för att hon längtar så efter att få träffa dig.
************
Gunilla visade en bok från när Sofie var liten, en sån där "Mina första år"-bok. Den var helt underbar att titta i. Men det mest roliga var att läsa något som Gunilla skrivit ned en kväll när Sofie var fem år gammal och just kommit underfund med vad döden är. Sofie oroade sig och var ledsen för att mamma och pappa skulle dö, för att hennes kompisar skulle dö, för att hon själv skulle dö. Hon ville inte det. Hon ville inte heller att hennes kassetband med Lilli & Sussie skulle dö. Hon ville att alla skulle dö samtidigt. Hon grät och trots att hon visste att hon skulle dö när hon var 100 år så var det ju "bara" 95 år kvar, vilket hon dessutom faktiskt kunde räkna till. Då övergick den lilla Sofies tankar till att handla om hur gammal man är när man är 100 år. Hur man har "hängiga stjärtar, som tanterna på badhuset...". Efter det gjorde hon grimaser i spegeln och skrattade ljudligt. Hela samtalet utspelade sig på kanske några minuter.
Det svänger snabbt i hockey.
Det är helt ovärdeligt att ha något sådant nedskrivet. En helt vanlig kväll, en konversation mellan Gunilla och en, i alla fall för stunden, mycket bekymrad Sofie. Oslagbart minne som man skrattar länge åt.
Så därför har jag börjat skriva "Junis bok", en dagbok åt lilla lady.
Jag ska skriva den i jag-form, dvs "idag bajsar jag på pappa, guuuud va roligt det var, haha där fick han så han teg", och försöka få ner alla små egenheter hon visar upp och de små roliga, triviala saker i vardagen som annars kanske faller i glömska. Sen ska hon få den en vacker dag, tänkte jag. Hoppas hon blir lika glad av att läsa den som jag blir av att skriva den.
Välkommen till världen, Juni!
Som Winnerbäck sjöng i låten "Kom Änglar" så kom vår lilla ängel igår.
Den lilla ängeln var du.
Juni Adele Caroline.
Och när du kom så var det den absolut vackraste stunden i vårt liv.
Jag och mamma Sofie låg och pratade i sängen till typ 03 i förrgår natt. Snackade lite skit, pratade lite strunt, diskuterade vad det egentligen är som sker på den där mystiska ön i tv-serien "Lost". Vi bestämde oss sen för att "nu sover vi, va", pussades god natt och kramade varann.
Och..som på beställning gick vattnet fem minuter senare!
"Vad är det som händer? Är det dags nu?! Alex! Säg då! Är det vattnet?" Mamma Sofie frågade mig cirka femton frågor på hälften så många sekunder och jag var själv lika undrande. Var det dags nu? Skulle vår lilla ängel komma till oss?
Vi ringde förlossningsavdelningen och berättade nyheten. Att vattnet gått men att än så länge hade Sofie inga värkar, bara sammandragningar som inte gjorde ont. De uppmanade Sofie att ta Alvedon och försöka sova lite så skulle vi åka in dagen efter.
Ja, tjena läget ba. Som på beställning så började värkarna komma och det med besked cirka 10 minuter efter samtalet. Lilla lady i magen skulle inte vänta på sig. Skulle inte tro det, va. Lilla Juni ville ut nu.
Så vi packade väskorna - eller rättare sagt, jag packade väskan medan Sofie med all rätt var helt förvirrad och uppe i gasen, letade överallt efter ingenting - och ringde taxi. Kl 05 kom vi fram till förlossningsavdelningen och fick komma in direkt. Första barmorskan var jättetrevlig och pratade lugn i oss. Sofie lade sig i sängen med mojänger på magen för att mäta värkarna och hjärtfrekvensen på barnet. Medan värkarna ökade i styrka för mamma så var jag mest oduglig. Åt godis och drog dåliga skämt för Sofie. Jag blev helt pigg och klar i huvudet hemma när vattnet gick, när jag insåg att det var allvar, men när vi kom till förlossningen så flyttades jag ut i perefirin och Sofie togs hand om personalen vilket gjorde att jag började slappna av lite grann. Och inom kort var jag så trött så jag knappt visste att gurka är min favoritmat. Vi fick flytta in till ett förlossningsrum (det första var bara mottagningsrum) och Sofie som sett hur trött jag började bli sa - fantastisk som hon är! - att det var bra om jag lade mig för att sova en stund. Vilket jag gjorde. I en fåtölj sträckte jag ut mig och slocknade på en nanosekund. Vid ett tillfälle vaknade jag av att Sofie lade en handduk över mig som täcke. Alltså, Sofie, ni vet hon som var gravid, hade värkar och skulle föda, hon ja. Hon tog hand om mig, jag som inte hade värkar eller skulle föda.
Det säger en hel del om hur Sofie är som person. Omtänksamhet och kärlek personifierad i en vacker människa.
När jag vaknat till, efter att barnmorskor typ klivit över "den där jöken som ligger och sover där borta, ja, det är pappan mm precis, han kanske vaknar snart", så fick jag kaffe och sen var jag pigg igen. Sofies värkar hade börjat göra ännu mer ont och det blev dags för epidural-bedövning. Så skedde och jag är så glad att det lindrade smärtan för henne. Vid kl 8 var Sofie öppen fyra centimeter, kl 9 fem centimeter, kl 10 sex centimeter... och allt gick enligt planerna. Det är normalt att öppna sig cirka en centimeter i timmen. Så vid kl 11 så borde Sofie varit öppen 7 centimeter... men nej då. Nej, nej. Sofie hade öppnat sig 4 centimeter (!!) och dessutom på fyrtio minuter, eftersom klockan inte riktigt var 11 då. Så nu var det dags för slutskedet. Nu skulle Sofie börja krysta.
Nu ska jag berätta om Sofie och på bästa sätt försöka beskriva hurdan hon är.
Sofie är helt fantastisk. Som flickvän, som vän, som människa.
Jag är så otroligt imponerad över henne och hur hon hanterade förlossningsarbetet igår.
Jag var helt övertygad om att hon skulle klara av förlossningen men att hon skulle klara det så bra... - det hade jag aldrig kunnat tro. Hon var så duktig, jag blev så grymt imponerad av hur hon fokuserade på vad som behövdes göra, koncentrerade sig och kämpade sig igenom värk för värk. Andades och lät inte paniken få överhanden. Jag försökte bara vara det stöd hon behövde, viskade i hennes öra hur bra det gick, hur duktig hon var, hur hon kom närmare och närmare slutet.
Hon krystade och kämpade och genomled en smärta och en rädsla som jag som kille aldrig skulle kunna föreställa mig.
Och hon var helt fantastisk!
En (1) gång, en endaste gång, sade Sofie att hon "inte skulle klara det". En ynka gång som hon tappade fokus och koncentration. Men hon lyssnade på barnmorskorna, som öste beröm över henne, och vågade börja tro på sig själv. Jag kommer alltid att minnas det som det mest imponerande jag någonsin sett någon göra.
Kl 12:57. Torsdagen den 27 januari 2011.
En tidpunkt och en dag som förändrade allt. Den vackraste stunden i vårt liv.
När Sofie födde dig. Juni. Vår dotter.
Vår lilla ängel.
Till tonerna av Sigur Ros "Untitled VI" så kom du till den här världen, in i vårt liv, in i vår famn.
Du är det mest bedårande jag någonsin sett. Jag finner inga ord för att beskriva vad jag känner när jag tittar på dig. Du är så vacker. Allt är skönhet i dess perfektion. Din lilla kropp, ditt huvud, dina korviga armar. Dina små, små händer. Dina fötter med mina ärvda spretande tår. Dina springor till ögon som du försöker och försöker öppna. Ibland ser vi dig ligga och spana in omvärlden. Du kollade in mamma i morse och när du låg på mitt bröst och vilade så tittade jag ner på dig vid ett tillfälle och såg att du vänt på huvudet och försökte titta på mig. Du undrade säkert vad det var för filur som pratade och klappade dig på magen och ryggen. Du gnydde lite och jag såg dina små ögon öppna sig och titta på mig. Det är en syn jag aldrig kommer att tröttna på.
Nu ligger du här i mosters famn, mätt och belåten efter att ha smaskat på mammas bröst. Mmmm...bröstmjölk, så gott. Det verkar du verkligen gilla. Det och din tumme. Den ser ut att vara en riktigt delikatess så som du går lös på den.
Vi kom hem för drygt halvtimmen sen, ringde moster Caroline direkt och för de som eventuellt var inne på eniro.se och kikade på en satellitbild över centrala Gävle just då måste ha sett det fartstreck som var Caroline när hon toksprang över torget. Inte ens superhjälten Blixten skulle ha haft en chans. Det gick så fort att ljudvallen sprängdes och en liten gumma på torget höll på att flyga bort.
När Caroline kom in i sovrummet och fick se dig, lilla Juni, för första gången bröt hon ihop av glädje och skrattade och grät, grät och skrattade. Du sög på tummen men jag såg att du gillade moster Brolin direkt.
Ikväll kommer mormor och morfar, lomme och tjomme, Gunilla och Göran på besök. De kommer att älska dig lika mycket som vi och moster gör. Jag kan glädja dig med att berätta att morfar har redan tjingpaxat en plats i soffan åt dig, Juni. "Nänä, inte i hörnet... där ska Juni sitta."
I Stockholm så sitter farfar Bertil och faster Yasmine och är glada för dig. I Tyresö så sitter farmor Margareta och längtar efter att få träffa dig. Hon var så uppe i varv när jag ringde henne igår och sa hallå innan hon ens tryckt på svarsknappen. Jag hörde bara typ "..lå?!" när hon svarade efter en halv signal. Under samtalet när jag berättade om att du fanns i livet nu så började farmor hulka sig och snyfta i telefon och hade lite svårt att prata, precis som jag.
Hon är så glad att du finns, Juni. Det är vi alla.
"I will love you `til the day I die. " Artisten Sia kunde inte ha sagt det bättre.
Den vackraste stunden i livet var den när du kom. Vår lilla lady. Vår lilla Juni.
Jag älskar dig, min dotter.
Det kommer jag alltid att göra.
Jag är din pappa, Juni.
Puss och kram.
//Pappa
Du närmar dig...
Du närmar dig oss nu, lilla vän.
Än så länge är du bara den vackra varelsen på ultraljudsbildern/-filmerna men du blir verkligare för var dag som går. Dina sparkar känns mer och mer och jag älskar det. Mamma hälsar att de känns väldigt mycket ibland...
Stackaren. Hon är så underbar, din mamma Sofie. Jag tycker att hon har varit beundransvärt duktig i graviditeten.
Helt fantastisk faktiskt.
Visst har hon gnällt någon gång över att jag skrapat med besticken för högt mot tallriken ("Aaaah, va gör du? Jag kan inte tänka! Försöker du ge mig tinnitus?") medan jag åt min ungsbakade falukorv. Men sett över alla de månader hon burit omkring på dig så har hon varit helt fantastisk, trots att hennes hormoner har gått bananas inombords. Jag beundrar henne för det.
Jag önskar att jag på något sätt kunde visa dig hur hon går (vankar) omkring och pysslar med ditt skötbord, bäddar din spjälsäng, viker och viker om dina kläder, smeker dig genom magen, nynnar sånger så du kan höra henne. Jag önskar jag kunde berätta för dig hur mycket din mamma bryr sig om det, hur mycket hon älskar dig, hur värdefull du är för henne redan nu.
Det är omöjligt att se mer stolt ut än vad hon gör när hon övningskör vagnen i vardagsrummet, haha! Rak i ryggen, blicken upprymd och stadig, ett leende som ser ut att brista ut i skratt när som helst. 
Vackrare kan ingen vara
Jag sitter här framför datorn, har nyss druckit kaffe (även fast det är så sent, jag vet) och smarrat i mig två av Lommes morotskakor. Mmmmm...orotskakaaa...
Det är nu vecka 38+0 och det är 14 dagar kvar tills du är planerad att komma.
14 dagar...
Fjorton dagar tills vårt barn - du! - ska födas.
Det är svårt att greppa.
Jag ska bli pappa.
Jag ska bli pappa.
Jag är redo för det men det är ändå svårt att fatta.
Att jag fått lyckan att bli pappa.
Att få bli din pappa.
Jag ska göra mitt bästa. Det lovar jag, lilla älskling.
Jag ber om ursäkt redan nu för det kraxande lätet du kan ha hört där inne i magen.
Ja...öh..det är min sång i alla fall. Det är jag som sjunger "Imse Vimse Spindel" för dig.
Även om det kan vara svårt att höra.
Skämt åsido, jag ska verkligen ge dig mitt allt. Det finns inget annat.
Jag längtar tills du föds! Jag längtar så det spritter i hela kroppen!
Jag ser så mycket fram emot att få skicka Det Där Sms-et.
Det där sms-et som säger till våra nära och kära, vänner och bekanta att:
"Våra kära vänner... vi skulle vilja be att få välkomna lilla **** Sellman till världen"
Jag tänker på dig, lilla älskling.
Jag vill skriva om vad jag känner just nu men det är svårt att formulera känslor i ord så jag låter tankarna ta över och bara rinna ner på tangetbordet, genom mina fingrar, och upp i nätet, in i det här inlägget. Jag vet att du känner av vad jag tänker ändå.
Jag har genom livet lidit av dålig självkänsla, även fast jag inte vetat om det riktigt, förrän jag nästan var vuxen och det bara slog mig. Jag har tidigare inte kunnat sätta fingret på vad det är som gör att jag känner mig obekväm i vissa situationer, varför jag har svårt att lita på att folk menar det dom säger till mig.
Inte vetat vem jag är, vad jag vill, vilket värde jag har.
Allt det ändrade sig för några år sedan då jag fann mitt hem i livet och jag hamnade på rätt väg.
Då jag mötte Sofie. Din mamma Sofie.
Mitt. Livs. Stora. Kärlek.
Den dagen hon klev in i min butik, i mitt liv, in i mitt hjärta så började mitt liv formas på det sätt det var menat att göra. Jag fann henne, hon fann mig.
Varje gång jag läser det första sms-et hon skickade till mig så grips jag av en spontan känsla att springa fram till henne och bara krama om henne, pussa henne, hålla om henne och berätta hur tacksam jag är för att hon finns i mitt liv. Att hon orkar med mig. Att hon gav mig chansen. Att hon älskar mig.
Den dagen vi fann varann så tog vi första steget mot dig.
Du är ett bevis på vår kärlek.
Du är ett mirakel.
Jag minns hur min goda vän John, som vi busigt kallar Baba, berättade om hur det var första tiden när hans son Love föddes. Han berättade hur han bara "låg och tittade" på sitt barn, hur han inte kunde fatta att Love var på riktigt, att det var hans son.
Jag längtar tills jag får ligga bredvid Sofie i sängen och bara titta på dig. Se hur vacker du är. Dina små fingrar, din lilla mun, din lena hud. Jag längtar tills jag får känna din kropp mot min, höra dina andetag, få titta in i dina ögon, se att du ser mig och säga med obeskrivlig kärlek och ärlighet: "Jag älskar dig. Jag kommer aldrig att lämna din sida."
Det är 14 dagar kvar tills du kommer till oss.
Du är vårt barn och vi älskar dig.
Vi längtar efter dig.
Vi ses snart...!
Kram Pappa
Du finns snart hos oss.
Vecka 37
21 dagar kvar till BF! Men det kan ju lika gärna vara ca 8-34 dagar. Vi hoppas på nånstans mellan från och med nu (längtar ju!) till 3/2 som är min kära fars födelsedag. Det vore kul om han blev morfar på sin födelsedag. Men längre än så vill vi inte vänta! Lilla bebis har nästan fixerat sig helt nu och ligger bokstavligt talat i startgropen :) Jag har fler sammandragningar nu och lite molande förvärkar, men jag försöker att inte förvänta mig att det startar snart, kan ju som sagt dröja lite mer än en månad till.
Vi får snällt vänta tills du är redo att komma ut, lilla hjärtat.
Förutom att det gör ont i bäckenet när jag går, reser mig eller vrider mig från en sida till den andra i sängen, mår jag toppen igen efter en liten hormon-svacka innan jul. Nu har svullnaden börjat ge sig till känna dessutom och det känns som att jag går upp tre kilo om dagen, men hittills har jag trots allt inte gått upp mer än 12kg så det är nog ingen fara. Dubbelhakan (läs hakorna) försvinner ju ändå så fort man börjar amma, sägs det. På tal om det så läcker bröna redan, men det ska vara ett bra tecken på att amningen kommer igång fort när bebisen är född.
Nästan allt är nu inhandlat för Din ankomst.
Det som fattas är: Bilbarnstol (den får vi köpa begagnat av en vän så det är i stort sett klart, ska bara få hit den från Sthlm...inte för sent bara, vi behöver den ju på väg hem från BB), babyhanddukar samt amningsbh + bröstvärmare (mor min säger att fetvadd duger bra?).
Stort varmt tack till alla som redan gett oss så mycket fint, både begagnat och nytt! Guld värt ♥
Nu lilla vän ska du och jag lägga oss i soffan och ha myskväll! Pappa din kommer snart hem från att ha spelat Fifa med killkompisar hela kvällen. Han är en riktig fotbollsnörd, din far :) En otroligt klok och varmhjärtad sådan, som kommer bli världens bästa pappa och alltid finnas där för dig, i vått och torrt. Och oavsett om du är en liten tjej eller kille har jag på känn att du kommer få möta farsgubben i många Fifa-drabbningar, om några år. Ni kommer ha mycket kul ihop. Han är väldigt rolig, din pappa. Han får mig att skratta högt varje dag, det vet jag att du har hört där inne. Igår kväll kunde vi inte sluta skratta åt hur mycket min stora mage hoppade när jag skrattade. Det såg så kul ut att vi bara skrattade ännu mer och mer och mer. Du låg nog där inne och fnissade du med, lilla busfrö. Jag kände hur du log...
Jag längtar så efter att få se dig le!
Snart redo...
Vecka 36!
KABOFF! Insåg när jag tittade på dessa nytagna bilder att jag liksom har en bulle i ugnen.
Haha, nejdå, det har jag insett tidigare. Men däremot insåg jag att det faktiskt syns nu. Jag är en höggravid kvinna, ingen tvekan om saken. Låter kanske konstigt men man vänjer ju sig med att växa succesivt och tänker inte på det som innan man var gravid och drömde om att en vacker dag få gå runt och se ut på det här viset :) När jag ser bilder från platt-mage-tiden känner jag inte ens igen mig själv och tycker snarare det ser lite konstigt ut att vara utan mage! Antar att jag kommer sakna denna mysiga kula om en månad, men då är bebben ju ute hos oss vilket är huvudsaken ♥ Oj som vi längtar efter dig nu lillefot.
Lilla buset där inne
Jag tänkte skriva några rader till dig och säga att vi tänker på dig varje dag, varje minut, varje sekund som går.
Det är vinter ute nu, säkert -10 grader skulle jag gissa på. Idag är det den 8 december 2010 och du är 32+0 veckor gammal. Igår var vi och tittade till dig på sjukhuset. Du kanske märkte det eftersom du inte ville ligga still när den trevliga damen i vit rock skulle återskapa dig på tv-skärmen med ultraljud.
Till och med hon tyckte att du var en busig liten rackare. Jag undrar vad du ska bli för en person...
Du tittade rätt in i "kameran" vid ett tillfälle. Jag hade aldrig sett något vackrare i hela mitt liv. Både jag och mamma vet att du tittade ut på oss och såg hur mycket vi redan nu älskar dig. Du är vårt lilla mirakel.
Allt såg bra ut med dig i alla fall. Du väger nu 1900 gram och hade normallängd. Det är så skönt att få höra att du mår bra där inne, lilla vän. Sedan i somras, när vi fick reda på att du fanns, så har jag varit med vid några situationer där andra har sagt åt mig att önska mig något. Till exempel om man tappar en ögonfrans så ska man blåsa iväg den samtidigt som man önskar sig något...ja, du lär fatta när du blir äldre. Hur som helst, jag har som sagt hamnat i några sådana situationer under de 7 månader som gått, att folk har sagt: "Nu får du önska dig något!"
Varje gång har jag önskat att du mår bra, att du utvecklas som du ska och att du föds frisk och fin.
Självfallet vill jag inte heller att det ska hända något med mamma din under förlossningen. Jag har börjat tänka en hel del på det, hur det kommer att kännas när stunden är kommen. Mitt hjärta slår ett dubbelslag varje gång jag tänker på dagen när det är dags. När du bestämmer dig för att komma ut i världen och in i vår öppna famn.
Jag är inte nervös för hur jag kommer att reagera. Jag känner mig så pass väl att jag kan hantera stressade situationer och fokusera på uppgiften. Det jag tänker på är tre saker:
1) Hur det kommer att kännas för din mamma - även om jag vet att det är oundvikligt och att Sofie är förberedd på smärtan så kan jag knappast säga att jag ser fram emot att se henne lida. Men jag vet att hon kommer att klara sig. Jag tror på henne och ska göra allt jag kan för att underlätta och stötta henne.
2) Hur det måste kännas för dig. Att lämna det varma vattnet, trängas ned i en trång passage och komma ut i en kall värld. Du måste vara livrädd. Men det kommer att gå bra, älskling. Vi finns här ute och du kommer att inse att det inte är så kallt här ute i världen. För du ska veta...
3)...hur mycket jag längtar efter att få hålla dig i min famn, viska "jag älskar dig" i ditt öra, känna din nakna hud mot min, känna dina små andetag mot mitt bröst, din lilla hand greppa om mitt finger.
Jag kommer alltid att finnas där för dig att greppa fast vid när du behöver stöd. Både bokstavligt, när du är liten, men även bildligt när du blir äldre. Jag ska inte göra som vissa föräldrar kan göra. Försumma sina barn och sedan vakna en regnig dag och inse att de inte ens känner sitt barn och barnet inte känner dem.
Det kommer aldrig att hända. Det behöver du inte oroa dig för.
Jag är redan nu intresserad av vad du gör där inne, vad du är för person, vad du pysslar med på dagarna. Du har hicka ibland...har du party då och då, eller?
Nu över till lite annat.
Igår välte din mamma ner min hårdbrödmacka som jag med stor omsorg hade brett smör på och kletat ner kaviar på. Ack va jag såg fram emot att få äta den. Det anmärkningsvärda med detta är att din söta mamma välte ner min fina smörgås...med magen! Haha, hon skulle ta ner något från de övre hyllorna och kände inte hur magen välte ner mackan. Hon blev lika förvånad som jag, haha!
Vi har hämtat ut din barnvagn som du ska få ligga och sussa och mysa i. Den var riktigt fin, oerhört behändig och nästan lite cool. Jag och mamma din tackar lomme och tjomme (mormor och morfar) så mycket för det. Vi är evigt tacksamma för det bidraget!
Nu måste jag sluta, älskling! Ska springa iväg och vara barnvakt åt en framtida kompis till dig. Han heter Elliot men jag kallar honom för Lasse. Han är coolheten personifierad och du lär verkligen tycka om honom. Det gör verkligen jag och din mamma.
Ta hand om dig där inne så syns vi om lite mer än en månad!
Vi längtar.
Vi älskar dig.
Puss och kram
Din pappa
Illustrationer
Vecka 30!
Egentligen är vi snart inne i vecka 32 (i morgon närmare bestämt!) men jag tycker denna bild var värd att lägga upp. Det syns verkligen att det är en nästintill "färdig" bebis i min mage, och det börjar kännas trångt nu :)
Nu hittade jag två bilder till som visar bebisen i vecka 31...
..och som det alldeles snart ser ut, i vecka 32:
Är det vanligt att bebisen redan ligger upp och ned? Har hört att dom brukar fixera sig med huvudet åt "exit" vid vecka 34 ungefär. Men jag känner nog dom små benen och fossingarna sträcka ut sig och trycka mot mina revben titt som tätt. Samtidigt ibland nån liten hand trycka ned mot ljumsken. Här om dagen fick jag nästan tag på en liten arm där huden är som tunnast nedunder magen.. så mysigt!
Vecka 30
Du sprattlar så himla mycket ibland att man undrar om det är flera stycken! Men du är ensam där inne och jag tror jag börjar känna på mig vad det är för en sort... :) Förutom det märks det också redan nu att du ärvt mammas temprament. Älskade lilla unge ♥
