Ovisshet är en välsignelse
Att leva i ovisshet kan vara en ren plåga.
Men det kan även vara en välsignelse.
Vissa saker vill man aldrig få uppleva eller veta hur det känns.
Som hur det känns att förlora någon för tidigt, till exempel.
Någon man älskar obönhörligt och villkorslöst.
Som ens barn.
Sofie har skrivit sina tankar om det i sin blogg. Jag ventilerar dem här.
I onsdags var jag med Sofie och Juni på Stenöbadet i Sandarne, utanför Söderhamn.
Solen sken, det blåste en hel del men livet var bra. Riktigt bra. Vi var där, vår lilla familj, och hade det riktigt mysigt. Livet var fantastiskt.
Sedan plötsligt slog det om och livet visade just hur pass hårt och brutalt det kan vara.
Fruktansvärt grymt för människor som oftast förtjänar det minst.
Det första jag minns är hur jag ser en räddningsarbetare komma springandes från campingen och över stranden, i full fart mot bryggan. Precis bakom henne ser jag en person som förmodligen jobbar på campingen för han bär en "Söderhamn!" tröja. Han snubblar på staketet och faller i farten. Jag minns att jag tyckte synd om honom då. Det var flera som såg att han ramlade och det såg ut att göra ont.
Men det var inget mot vad som utspelade sig efter det.
Det kändes som om jag var med i en film.
Det kom mer och mer räddningspersonal. Dykare, brandmän, poliser, strandarbetare. Alla sprang dom mot bryggan. Den första räddningsarbetare sprang genom vattnet ut på bryggan och skrek åt alla de 15-20 tonåringar, som var längst ute på bryggan, att flytta på sig, gå in till stranden. Tonåringarna hade lekt med varann, knuffat varann i vattnet, skrattat och haft kul. Så som tonåringar och barn gör. Helt oskyldigt.
Vad de inte visste var att någonstans i vattnet under dom så kämpade en liten, liten rädd pojke för sitt liv.
Det var ingen som hörde honom.
Det var ingen som hann rädda honom.
Jag kan inte ens föreställa mig hur rädd den lilla, lilla pojken måste ha varit när livet - brutalt och skoningslöst - togs ifrån honom.
Dykarna genomsökte så gott de kunde.
Frivilliga gick skallgång i delar av vattnet där det var så grunt att det gick att gå.
Stranden stod still. Tittade på. Hoppades. Bad.
Efter vad man tror var så länge som 20-25 minuter under vatten så hittade de pojken.
Räddningsarbetet hade då pågått i 10 minuter.
Jag stod med Juni en bit bort i skuggan. Höll henne hårt, kände hennes värme, hennes rörelser. Viskade till henne att "det har hänt något fruktansvärt, gumman...".
Sofie stod tyvärr närmare. Hon stod alldeles vid stranden och bad till någon slags övre makt som kunde rädda livet på pojken.
Hon såg när de lyfte upp pojken på bryggan.
En liten, liten kropp.
Grå.
Livlös.
I en halvtimme kämpade räddningsarbetarna och två-tre civila med att försöka rädda pojken.
Att få liv i den lilla kroppen som inte skulle ligga där, livlös, som inte skulle vara tom på liv utan full av liv, springandes omkring på stranden, lycklig för att det var sommar och varmt och livet lekte.
Sofie stod precis bredvid ambulansen när de bar in båren med pojken på.
Jag hade närmat mig men stod ändå på en bits avstånd. Tårarna fyllde mina ögon och jag pussade på Juni om och om och om igen, utan att riktigt veta varför. Det var helt surrealistiskt.
Det kändes som om jag var med i en film.
En riktigt dålig förbannad jävla film som jag hur mycket jag än försökte inte kunde stänga av, pausa eller spola tillbaka.
Jag kommer aldrig att glömma de hjärtskärande skriken från pojkens anhöriga. Han hade varit där med sin farmor, farfar och faster (tros det, i alla fall)
Pojkens föräldrar hade ringts in och från parkeringen skrek de sin smärta och förtvivlan rakt ut när de sprang mot bryggan med hoppet om att detta händer inte, det är inte deras pojke som ligger där.
Jag kommer aldrig att glömma hur tre vuxna män blev tvungna att hålla fast pappan och hindra honom att springa rätt ut i vattnet. Han hade inte kunnat rädda sin pojke då.
Jag kommer aldrig, aldrig, ALDRIG att glömma hur pappan, eller farfarn (visste inte vem som var vem) försökta ta sig fram till båren och skrek till ambulanspersonalen; "Snälla, snälla! Jag måste åka med min pojke! Annars kan ni lika gärna döda mig nu!!"
Det enda jag kan förstå ifrån det som hände i onsdags är just den meningen.
Att själv dö skulle vara den enda lösningen efter att ens barn har dött.
Jag kan inte förstå något annat.
Hur det kunde hända.
Varför.
Hur pojkens anhöriga mådde då och mår just nu, när jag - en främling - skriver detta med tårar i ögonen och gråten i halsen.
När ambulansen och polisbilarna åkte iväg från campingen fanns det fortfarande hopp.
Ytterst litet, men det fanns hopp.
Vi valde att åka hem direkt och på väg till bilen så frågade jag en ur räddningspersonalen om han trodde att pojken skulle överleva. Han visste inte, svarade han.
Den lilla strimma av hopp som fanns tog slut på sjukhuset och pojken förklarades död runt kl 19, onsdagen den 29 juni 2011.
Himlen faller ner.
Mörker.
Tystnad.
Kvar finns bara smärta, lidelse och sorg.
Det går inte att förutse framtiden hur mycket man än skulle vilja.
En 7 år ung pojke dog.
Han drunknade mitt framför våra ögon.
Jag lider något så fruktansvärt med honom och hans familj.
Jag vill på något sätt visa mitt stöd, hur obetydligt det än må vara. Det kommer inte göra så att den lilla pojken kommer tillbaka. Jag vet det. Men jag vill ändå göra det.
Precis som Sofie kände när hon gick fram och kramade om fastern till pojken, när hon stod vid ambulansen. Fastern märkte det förmodligen inte ens, hon var i chocktillstånd, och Sofie vet inte riktigt varför hon gjorde det. Bara för att visa att hon känner hennes sorg.
Jag skulle kunna skriva i timmar om vad som hände men det går inte ens att försöka beskriva med ord hur familjen förmodligen mår. Det finns inga ord.
På en sekund kan allt förändras. Livet är kort.
Jag ringde min mamma när vi kom hem. Ville bara höra hennes röst, berätta vad som hänt och säga att jag älskar henne.
Jag ringde till och med min pappa på kvällen. Vi hörs väldigt sällan. Ibland går det ett halvår. Vi har ingen bra relation. Så är det bara. Punkt slut. Men händelsen på Stenö förändrade mitt perspektiv.
Jag ringde honom. Förklarade vad som hade hänt. Med gråt i halsen sade jag också att jag tyckte att det var synd att vi inte hörs så ofta men att jag vill ändra på det.
Livet är för kort för att inte försöka.
På en sekund kan allting ändras.
********************
Att förlora sitt barn önskar man inte ens sin värsta fiende.
Livet är brutalt ibland.
Hårt. Hänsynslöst. Fruktansvärt.
Att inte veta om det, att leva i ovisshet och aldrig behöva uppleva en sådan smärta som bara verkligheten kan uppbringa - skulle vara en ren och skär välsignelse.
Men i verkligheten, det vi kallar livet, så fungerar det inte så.
*******************
Naif Yenigün.
Vila i frid.
Jag har aldrig sett eller träffat dig.
Men du och din familj kommer alltid att finnas i mitt minne.
Men det kan även vara en välsignelse.
Vissa saker vill man aldrig få uppleva eller veta hur det känns.
Som hur det känns att förlora någon för tidigt, till exempel.
Någon man älskar obönhörligt och villkorslöst.
Som ens barn.
Sofie har skrivit sina tankar om det i sin blogg. Jag ventilerar dem här.
I onsdags var jag med Sofie och Juni på Stenöbadet i Sandarne, utanför Söderhamn.
Solen sken, det blåste en hel del men livet var bra. Riktigt bra. Vi var där, vår lilla familj, och hade det riktigt mysigt. Livet var fantastiskt.
Sedan plötsligt slog det om och livet visade just hur pass hårt och brutalt det kan vara.
Fruktansvärt grymt för människor som oftast förtjänar det minst.
Det första jag minns är hur jag ser en räddningsarbetare komma springandes från campingen och över stranden, i full fart mot bryggan. Precis bakom henne ser jag en person som förmodligen jobbar på campingen för han bär en "Söderhamn!" tröja. Han snubblar på staketet och faller i farten. Jag minns att jag tyckte synd om honom då. Det var flera som såg att han ramlade och det såg ut att göra ont.
Men det var inget mot vad som utspelade sig efter det.
Det kändes som om jag var med i en film.
Det kom mer och mer räddningspersonal. Dykare, brandmän, poliser, strandarbetare. Alla sprang dom mot bryggan. Den första räddningsarbetare sprang genom vattnet ut på bryggan och skrek åt alla de 15-20 tonåringar, som var längst ute på bryggan, att flytta på sig, gå in till stranden. Tonåringarna hade lekt med varann, knuffat varann i vattnet, skrattat och haft kul. Så som tonåringar och barn gör. Helt oskyldigt.
Vad de inte visste var att någonstans i vattnet under dom så kämpade en liten, liten rädd pojke för sitt liv.
Det var ingen som hörde honom.
Det var ingen som hann rädda honom.
Jag kan inte ens föreställa mig hur rädd den lilla, lilla pojken måste ha varit när livet - brutalt och skoningslöst - togs ifrån honom.
Dykarna genomsökte så gott de kunde.
Frivilliga gick skallgång i delar av vattnet där det var så grunt att det gick att gå.
Stranden stod still. Tittade på. Hoppades. Bad.
Efter vad man tror var så länge som 20-25 minuter under vatten så hittade de pojken.
Räddningsarbetet hade då pågått i 10 minuter.
Jag stod med Juni en bit bort i skuggan. Höll henne hårt, kände hennes värme, hennes rörelser. Viskade till henne att "det har hänt något fruktansvärt, gumman...".
Sofie stod tyvärr närmare. Hon stod alldeles vid stranden och bad till någon slags övre makt som kunde rädda livet på pojken.
Hon såg när de lyfte upp pojken på bryggan.
En liten, liten kropp.
Grå.
Livlös.
I en halvtimme kämpade räddningsarbetarna och två-tre civila med att försöka rädda pojken.
Att få liv i den lilla kroppen som inte skulle ligga där, livlös, som inte skulle vara tom på liv utan full av liv, springandes omkring på stranden, lycklig för att det var sommar och varmt och livet lekte.
Sofie stod precis bredvid ambulansen när de bar in båren med pojken på.
Jag hade närmat mig men stod ändå på en bits avstånd. Tårarna fyllde mina ögon och jag pussade på Juni om och om och om igen, utan att riktigt veta varför. Det var helt surrealistiskt.
Det kändes som om jag var med i en film.
En riktigt dålig förbannad jävla film som jag hur mycket jag än försökte inte kunde stänga av, pausa eller spola tillbaka.
Jag kommer aldrig att glömma de hjärtskärande skriken från pojkens anhöriga. Han hade varit där med sin farmor, farfar och faster (tros det, i alla fall)
Pojkens föräldrar hade ringts in och från parkeringen skrek de sin smärta och förtvivlan rakt ut när de sprang mot bryggan med hoppet om att detta händer inte, det är inte deras pojke som ligger där.
Jag kommer aldrig att glömma hur tre vuxna män blev tvungna att hålla fast pappan och hindra honom att springa rätt ut i vattnet. Han hade inte kunnat rädda sin pojke då.
Jag kommer aldrig, aldrig, ALDRIG att glömma hur pappan, eller farfarn (visste inte vem som var vem) försökta ta sig fram till båren och skrek till ambulanspersonalen; "Snälla, snälla! Jag måste åka med min pojke! Annars kan ni lika gärna döda mig nu!!"
Det enda jag kan förstå ifrån det som hände i onsdags är just den meningen.
Att själv dö skulle vara den enda lösningen efter att ens barn har dött.
Jag kan inte förstå något annat.
Hur det kunde hända.
Varför.
Hur pojkens anhöriga mådde då och mår just nu, när jag - en främling - skriver detta med tårar i ögonen och gråten i halsen.
När ambulansen och polisbilarna åkte iväg från campingen fanns det fortfarande hopp.
Ytterst litet, men det fanns hopp.
Vi valde att åka hem direkt och på väg till bilen så frågade jag en ur räddningspersonalen om han trodde att pojken skulle överleva. Han visste inte, svarade han.
Den lilla strimma av hopp som fanns tog slut på sjukhuset och pojken förklarades död runt kl 19, onsdagen den 29 juni 2011.
Himlen faller ner.
Mörker.
Tystnad.
Kvar finns bara smärta, lidelse och sorg.
Det går inte att förutse framtiden hur mycket man än skulle vilja.
En 7 år ung pojke dog.
Han drunknade mitt framför våra ögon.
Jag lider något så fruktansvärt med honom och hans familj.
Jag vill på något sätt visa mitt stöd, hur obetydligt det än må vara. Det kommer inte göra så att den lilla pojken kommer tillbaka. Jag vet det. Men jag vill ändå göra det.
Precis som Sofie kände när hon gick fram och kramade om fastern till pojken, när hon stod vid ambulansen. Fastern märkte det förmodligen inte ens, hon var i chocktillstånd, och Sofie vet inte riktigt varför hon gjorde det. Bara för att visa att hon känner hennes sorg.
Jag skulle kunna skriva i timmar om vad som hände men det går inte ens att försöka beskriva med ord hur familjen förmodligen mår. Det finns inga ord.
På en sekund kan allt förändras. Livet är kort.
Jag ringde min mamma när vi kom hem. Ville bara höra hennes röst, berätta vad som hänt och säga att jag älskar henne.
Jag ringde till och med min pappa på kvällen. Vi hörs väldigt sällan. Ibland går det ett halvår. Vi har ingen bra relation. Så är det bara. Punkt slut. Men händelsen på Stenö förändrade mitt perspektiv.
Jag ringde honom. Förklarade vad som hade hänt. Med gråt i halsen sade jag också att jag tyckte att det var synd att vi inte hörs så ofta men att jag vill ändra på det.
Livet är för kort för att inte försöka.
På en sekund kan allting ändras.
********************
Att förlora sitt barn önskar man inte ens sin värsta fiende.
Livet är brutalt ibland.
Hårt. Hänsynslöst. Fruktansvärt.
Att inte veta om det, att leva i ovisshet och aldrig behöva uppleva en sådan smärta som bara verkligheten kan uppbringa - skulle vara en ren och skär välsignelse.
Men i verkligheten, det vi kallar livet, så fungerar det inte så.
*******************
Naif Yenigün.
Vila i frid.
Jag har aldrig sett eller träffat dig.
Men du och din familj kommer alltid att finnas i mitt minne.
Kommentarer
Postat av: gunilla
Fruktansvärd upplevelse för alla! Kan aldrig helt sätta mej in i de anhörigas oerhörda smärta. Värmer ändå att se så mycket kärlek och medmänsklighet som visas. Du har rätt i att livet är för kort så vi måste vara rädda om varandra! Kram till min underbara svärson!
Trackback
