denhemligabebisen

Fredagen 28:e januari 2011

"Hej, kära dagbok!

Gårdagen var en pärs, det ska jag inte sticka under stolen med.
Att kämpa mig igenom en trång, mörk passage bara för att komma ut i en kylslagen frihet och dessutom få en ful hipphoppar-mössa på skallen och ett tält över rumpan.
Nej, det var inte vad jag hade drömt om direkt.

Men, kära dagbok, gårdagen innehöll ljusa stunder oxå. En hel del faktiskt. Jag och mamma blev skjutsade i en säng från en våning till en annan. Det var kalaskul! Och på vägen åkte vi hiss oxå, minsann!
Men inget slog när jag fick lägga mig i mammas varma famn, höra hennes trygga hjärtslag, känna vibrationen i hennes röst och sen smaka på hennes ena tutt.
Som jag hade längtat.
Jag kan inte förklara hur gott det smakade. Det var som om jag aldrig hade ätit annat. Mammas mjölk var en ren delikatess och är redan nu min favoritmat. Jag kan inte få nog av mammas tutt och försöker smaka på den hela tiden. Till min stora besvikelse har jag tyvärr märkt att att det är min hand, och inte mammas goda tutt, som jag suger på ibland. Tyvärr måste jag bittert erkänna att det är sisådär med minnet, kära dagbok, efter gårdagens traumatiska upplevelse så tenderar jag att glömma vissa saker så min hand och mina fingrar finner jag mig sugandes på om och om igen.
Vad tänker jag med egentligen? Det är ju inte mammas tutt.

Jag har rätt svårt att se, så här som nyfödd. Det mesta är blurrigt och jag kan faktiskt mest urskilja färger och former. Mamma är den som är mörkhårig och rund över rumpan. Pappa är den som har råttfärgat hår och är rund över magen. Så mycket vet jag.
Igår efter att vi bytt rum så spanade jag in omgivningen då och då. Kollade in mamma, slängde några blickar åt pappas håll. Det är så ljust och svårt att fokusera men jag försöker.

Vi somnade in tidigt igår men jag vaknade till några gånger under natten. Sviterna från gårdagens pärs satt kvar och jag var lite orolig men inget lugnade mig bättre än mammas goda mjölk.

Jo, det hände ngt mer under natten... Jo, det är så här, va... att jag... eh, det skedde en liten olycka...jag...äsch, för tusan, jag säger det rätt ut.
Jag bajsade på mig.
Så! Där har ni det.
Det är inget jag är stolt över men det liksom bara skedde. Jag hade ingen som helst kontroll över det. Det bara kom och skönt var det faktiskt. Det kändes som om jag blev ett kilo lättare. Aaaah.

Min present i blöjan fick fart på pappa. Den slöfocken hade sovit hela natten medan mamma pysslade om mig. Jag fnissade lite inombords åt att pappa fick ta hand om min lilla olycka men han verkade mest glad och då var det ju inge skoj längre ju! Efter att jag fått en ny, gigantisk blöja på mig, och fått rumpan rengjord, jag tackar för det, jag tackar för det, så gick vi alla och lade oss igen. Nu fick det vara nog med bus för en natt.

*************

På morgonen hände det lite flummiga grejer. Först fick jag konstiga manicker på fötterna, det var ngt om syresättning i blodet, och eftersom mina värden visade sig vara på topp så blev pappa glad. Han utbrast till sköterskan; `Hon är inte ens ett dygn gammal och redan har hon gjort mig stolt!´

Senare på morgonen var det dags för läkarundersökning.
En kvinna bollade omkring med mig och gjorde massa saker för att kolla mina reflexer. Kom igen, det är väl klart jag vet att jag ska ska greppa med händer och fötter? Tror du jag är född igår, eller?

Efter läkarundersökningen så var det lugnt och skönt ett tag och sen blev jag påklädd massa fina kläder. Givetvis filmade och fotade pappa mig hela tiden. Han och mamma verkar inte kunna få nog av mig. Men det är ju bra, för det är nämligen ömsesidigt, jag kan inte få nog av dem. Jag har försökt att säga det då och då men jag finner inte orden, jag har liksom svårt att formulera mig så det blir mest att jag gnyr lite grann.
Jag har dock märkt att det är lättare att uttrycka mig när jag är arg.
Jag har kommit på ett knep. Jag fäller ut surläppen för att markera mitt missnöje över ngt och om det budskapet inte går fram så ryter jag till.
Rejält.
Det funkar klart bäst, måste jag säga.

************

Mamma och pappa satte mig i en stol som var helt okey, jag ska inte klaga, och sen bar de iväg mig. Jag vinkade så gott jag kunde till de snälla barnmorskorna men jag vet inte om de såg det. Vi åkte hissen igen - yippi! - och sen plötsligt så var vi på ett helt nytt ställe. Det var mycket ljud och rörelse omkring mig och det lös starka färger. Allra starkast var en gul boll som lös mig rätt i ansiktet. Lugn nu, jag vill ju inte bli bländad det första som händer. Tur att mamma skyddade mig. Annars hade jag blivit riktigt arg på den dumma, gula bollen.

Vi åkte iväg med en stor taxi där jag satt tryggt och skönt i min stol. Men jag kunde inte låta bli att fundera: `Vart ska vi någonstans? Har vi tid att stanna på ICA och köpa blöjor? Jag känner att jag har något stort på gång.´

Mina funderingar besvarades en kort stund senare då vi stannade framför ett rött tegelhus. Det stod Norra Skeppargatan på gatuskylten och 3A över porten jag bars in i. Okey, då började jag greppa läget. Norra Skeppargatan 3A, alltså? Bor vi här? Men vilken land är vi i? Polen? Zimbabwe? Övre Uzbekistan? Nej, just det! Jag såg ju faktiskt en svensk flagga på bordet när mamma och pappa fick fika efter min kamp mot frihet, det måste betyda att vi är i Sverige. Ok, jag är alltså svensk. Men vilken stad bor vi i?
Stockholm? Göteborg? Burträsk? Inte Malmö, va?
Vad som helst förutom Malmö.
Nej, jag vet inte. Får klura vidare på det. 

Jag hade många tankar i huvudet när jag bars upp för en trappan. Så många frågor, så lite svar. Pappa öppnade en dörr och vi klev in. Pappa började stänga dörren, tittade på mamma och mig och sa: `Det här har jag väntat på hela livet....få komma hem från BB och stänga dörren om oss...vår lilla familj. Nu är det bara vi.´
Samtidigt som han sa det fick han tårar i ögonen medan han sakta stängde dörren om oss.
Mamma och pappa pussade varandra med tårarna rinnandes nedför kinderna, där vi stod i hallen. Jag gillade inte att de grät men jag tyckte det var mysigt när de pussades. Pappa sa sen; `Välkommen hem, Juni! Här bor vi!´
Det fick mig att fundera på två saker: 1) Hm, så det är här vi bor alltså? Där ser man. 2) Vem är Juni?

***************

Jag fick lugn och ro en stund men sen vaknade jag till av att det lät som om ljudvallen sprängdes, som om ngt flög fram över torget som en projektil. En sekund senare så gick pappa och öppnade dörren för någon. Denna någon kom sedan in i sovrummet där jag låg på skötbordet samtidigt som mamma tog han dom min bjudning i blöjan. Jag spanade in personen som nyss kommit in i rummet. Det var en tjej. Hon var jätteblond och hade blåa ögon. Och hon grät. Oj, va hon grät. Sen började hon skratta plötsligt, samtidigt som hon slängde sig på sängen. Med tårar i ögonen kom hon fram till mig och klappade mig på handen. Vem är den här spännande tanten? tänkte jag. Det var nästan som om mamma läste mina tankar för direkt efteråt så sade hon; `Det här är din moster Caroline...´ De lyfte upp mig och lät mig checka in moster min. Hon såg riktigt snäll ut. Henne kommer jag att gilla väldigt mycket.
`Har vi berättat vad hon ska heta?´ frågade mamma moster.
`Hon ska heta Juni Adele Caroline... Efter sin moster.´
Då började moster gråta ännu mer och slängde sig ner på sängen.
Då fattade jag! Det gick upp för mig vem Juni var... det var ju jag.
Jag är Juni.
Jag heter Juni Adele Caroline.

*****************

Efter några timmar så dök det upp två personer till. Jag låg i mammas famn när det först kom in en söt, liten tant följt av en mysig farbror. Tanten hade halvkort hår, cendréfärgat, och med jättesnälla ögon. Hon gick sakta fram till mig med tårar i ögonen. Farbrorn var kortklippt, hade skägg och jag tyckte att han var fasligt stilig i sin nya fina skjorta under en snygg cardigan. Men vänta nu... är det Samuel Fröhler? Nej, det var det inte men det var hemskt likt, faktiskt.

Jag fick det förklarat att tanten och farbrorn hette Göran och Gunilla och att det var mammas mamma och pappa. Hm, det blir alltså min mammamamma och mammapappa då. Va roligt! Jag gillade dom direkt när jag såg dom! De hade med sig blommor och presenter. Till mig? Nej, så snällt. Det hade ni inte behövt.

Jag riktigt njöt av att vara nära mammamamma och mammapappa, jag trivdes oerhört i deras famn. Mammapappas famn låg jag i över en timme och bara myste. Jag tänkte först skoja med honom och säga; `Du, jag gillade verkligen dig i Skärgårdsdoktorn´ men jag ändrade mig. Det var så mysigt att ligga i hans famn och känna hans stora fingrar smeka mig på kinden.

Jag fick sitta i en så kallad babysitter under middagen. Medan de åt låg jag där och spanade in min familj. Pappa inne i hörnet, mammamma bredvid honom, moster Caroline på kanten närmast mig, mamma bredvid henne och mammapappa längst in. De såg så lyckliga och glada ut allihopa. De tittade åt mitt håll och log hela tiden. Det var en härlig syn, jag blev glad och sparkade lite extra med benen och smackade med munnen.

Efter att mamma gett mig en utsökt kvällsmiddag så somnade jag in. När jag vaknade så var moster, mammamamma och mammapappa borta. Attans! Jag som trivdes så bra med dom. Jag kommer verkligen att sakna dem. Hoppas jag får träffa dom snart igen! Göran och Gunilla och Caroline."

Här följer ett utdrag ur Junis dagbok, som hon skriver helt själv.

Torsdag 27:e januari 2011

"Jag låg inne i magen och hade det rätt bra faktiskt. Varmt, skönt, lungt och behagligt. Även om jag undrade och var riktigt nyfiken på att få träffa mamma, och den där rösten som sjunger `Imse vimse spindel´så falskt, jag tror att han heter pappa, så gick det ingen nöd på mig. Jag växte som jag skulle och livet var bra.

Men så en natt, alltså natten till idag, så fick jag en himlans lust att komma ut. Jag hade hört en liten pojke tjoa och tjimma hela dagen utanför mammas mage och det lät så roligt så jag tog ett beslut.
Inatt skulle det ske.

Jag väntade tills dess att mamma och den där falsksångaren hade gått och lagt sig. De var trötta efter att ha haft lillkillen Elliot på besök under dagen, han hade tjoat och tjimmat som bara den. Falsksångaren, dvs pappa, var dessutom trött efter att ha spelat fotboll på kvällen. Så jag passade på mitt i natten när jag hörde att de precis slutat prata och skulle försöka sova. Först hörde jag mamma börja prata om ngt `vatten som gått´ och sen hörde jag pappa fråga om han kunde hjälpa till på något sätt. Kort efter det, säkert bara ngn timme, så hände det mest konstiga. Det var som att hela min värld började röra sig och trycka mig nedåt!
Utanför mammas mage var det oxå rörelse, det lät som om de åkte bil, kanske till och med i en taxi. Vart sjutton skulle dom mitt i natten? Hallå, vet ni inte att jag är på väg ut, eller? Då kan ni ju inte bege er ut och åka bil!
Det var ngt som tryckte mig nedåt och det började faktiskt bli lite jobbigt. Jag vill inte vara den som klagar men kom igen! Det började bli riktigt trångt för mig!

Det gick lite tid och det tryckte på som bara den. Jag blev ordentligt rädd ett tag och kände att jag inte riktigt visste vad jag hade gett mig in på. Jag kände att mamma oxå var rädd men det visade hon inte, inte för pappa i alla fall. Jag hörde honom säga till mamma hur bra hon skötte sig, hur duktig han tyckte att hon var, hur `det började närma sig slutet´.

När jag låg där, inklämd i en mörk passage, utan möjlighet att röra mig, så hann jag tänka: `Var det här en sån bra idé? Det känns som om jag sitter fast!´
Men trots min rädsla och mina tvivel så kände jag att mamma kämpade. Hon kämpade för mig. Jag visste att hon gjorde allt hon kunde för att jag skulle komma ut i säkert behåll. Det gjorde mig inte bara stark utan även väldigt väldigt glad inför för att få träffa mamma och pappa!
Kan du tänka dig, kära dagbok? Jag skulle få träffa min mamma och pappa alldeles strax!

När jag kände att det var lite kallt och blåsigt om huvudet - och att ngn höll på att pilla i min frisyr - så minns jag att jag tänkte för mig själv: `Nu kan det inte vara långt kvar. Hoppas det finns något gott att äta där ute.´

Innan jag visste ordet av så förändrades allt.
Från att ha suttit fastklämd, som en räka i en konservburk med klaustrofobin hängandes över mig - så var jag fri!
Jag var friiiiiiiii!
Men jag säger det, kära dagbok, friheten kom med en hake... Det var för det första kallt som tusan ute i friheten och utöver det så hade jag ytterligare bekymmer. Jag som hade levt gott på det mamma gett mig, genom det där konstiga snöret som stack ut ur magen på mig, ställdes nu inför en tuff uppgift. Jag var tvungen att göra ngt åt den där tryckande känslan som jag hade över bröstet och hur skulle jag gå tillväga? Fråga mig inte hur jag kom på det men som en ren snilleblixt så kom jag på lösningen.

Jag tog ett andetag.
Klockan var då 12:57 och det var den första minuten i mitt liv.

Jag visste inte hur och jag vet inte varför men jag visste att jag kunde. Det var en skön känsla. Ytterst uppfriskande, måste jag säga. Jag menar, det var lite svårt till en början, jag hade ngn typ av vätska i vägen, men när jag spottat ut det så gick det finemang! Några månaders träning i mammas mage hade gett resultat, det här med att andas var ju en walk in the park. Visst okey, jag kan erkänna att jag fick lite hjälp, den som knådade min rygg får ta lite del av äran, jag ska inte vara den som är den.

Så där låg jag.
På mammas mage och andades luft för första gången. Det smakade bra, ska jag säga. Fräscht, liksom. Medan jag var upptagen med att få kläm på andingen så hade ngn vänlig själv lagt mig vid mammas bröst. Jag njöt av att höra mammas hjärtljud, och dom känner jag igen, det vill jag lova!
Jag såg en man stå och titta på mig. Han tittade och tittade, med glansig blick och fullt fokus på mig. Hallå, vad är du för knäppgök? Har du käkat glo-pölsa, eller? Ser du inte att jag är helt slut efter min ansträngning mot frihet och bara vill ligga här och ta't lugnt på mammas bröst en stund?
Men när killen som käkat glo-pölsa började prata så gick det upp för mig. A-ha! Den där rösten känner jag igen!
Falsksångaren.
`Imse Vimse Spindel´ tre toner fel varje gång.
Det var ju pappa! Va glad han ser ut! Eller vänta, är han ledsen? Han gråter ju. Men nu skrattar han. Och nu gråter han.
Han verkar lite kokko, pappa.

Jag ska säga en sak.
Jag vill förtydliga att allt skedde väldigt snabbt, det handlade om sekunder.
Jag kanske inte hade full koll på läget hela tiden. Plötsligt så hade jag en stor vit mössa på mig.
Det gillade jag inte och protesterade hej villt. Hallå, ser ni inte hur mössan ser ut? Tror ni att jag är en hiphoppare, eller? Jag är en fin tjej med lite klass.

****************

Jag låg och myste ett tag på mammas bröst när jag lugnat ned mig över mössincidenten. Jag fick helt enkelt se sanningen i vitögat.
Det går inte att vara modemedveten när man bara är tio minuter gammal.

Efter myset så hände det ngt. Jag blev förflyttad av något eller någon. Eller flög jag? Nej, eftersom jag inte ens kan gå, ännu mindre krypa, så drar jag slutsatsen att någon bar mig. De bar iväg mig till en plats som kändes som flera mil bort. Vad hände med mammas varma bröst?
Där låg jag, utblottad, hjälplös, och det var ngn som började hålla på med mig. Känna på min ryggrad, kolla mina armar och mina ben, kolla mitt svalg. När jag började finna mig i att bli behandlad som ett objekt så fick jag plötsligt en termometer i rumpan och ett måttband runt huvudet. Vad tar ni mig för, egentligen? Vad är det som händer?
Jag fick syn på vem som utsatte mig för det här! Det var en tant med blåa kläder och bredvid henne stod den där falsksångaren med en mekanisk apparat i handen. Den banditen! Jag som trodde min pappa skulle ta hand om mig! Se på mig nu! Här ligger jag, med måttbandet fortfarande klistrat mot huvudet, utlämnad och besvärad, medan tanten skriver ned ngt på ett papper. Och inte bara det, mina trakasserier slutade inte där, jag blev dessutom tvungen att ta på mig en stor vit typ säckliknande sak över rumpan som pappa tejpade ihop över magen på mig. Vad har killen för smak? Ser han inte att den här säcken, den här blöjan, går typ upp till hakan på mig?! Jag drunknar snart i den här grejen!

Ja, jag säger det, kära dagbok... Förutom stunden i mammas famn så hade mitt liv i frihet inte alls varit så kul hittills."

Grattis på 1 veckasdagen, Juni!

Vi älskar dig!

Kram!
//Mamma och pappa