Välkommen till världen, Juni!
"Den vackraste stunden i livet var den när du kom."
Som Winnerbäck sjöng i låten "Kom Änglar" så kom vår lilla ängel igår.
Den lilla ängeln var du.
Juni Adele Caroline.
Och när du kom så var det den absolut vackraste stunden i vårt liv.
Jag och mamma Sofie låg och pratade i sängen till typ 03 i förrgår natt. Snackade lite skit, pratade lite strunt, diskuterade vad det egentligen är som sker på den där mystiska ön i tv-serien "Lost". Vi bestämde oss sen för att "nu sover vi, va", pussades god natt och kramade varann.
Och..som på beställning gick vattnet fem minuter senare!
"Vad är det som händer? Är det dags nu?! Alex! Säg då! Är det vattnet?" Mamma Sofie frågade mig cirka femton frågor på hälften så många sekunder och jag var själv lika undrande. Var det dags nu? Skulle vår lilla ängel komma till oss?
Vi ringde förlossningsavdelningen och berättade nyheten. Att vattnet gått men att än så länge hade Sofie inga värkar, bara sammandragningar som inte gjorde ont. De uppmanade Sofie att ta Alvedon och försöka sova lite så skulle vi åka in dagen efter.
Ja, tjena läget ba. Som på beställning så började värkarna komma och det med besked cirka 10 minuter efter samtalet. Lilla lady i magen skulle inte vänta på sig. Skulle inte tro det, va. Lilla Juni ville ut nu.
Så vi packade väskorna - eller rättare sagt, jag packade väskan medan Sofie med all rätt var helt förvirrad och uppe i gasen, letade överallt efter ingenting - och ringde taxi. Kl 05 kom vi fram till förlossningsavdelningen och fick komma in direkt. Första barmorskan var jättetrevlig och pratade lugn i oss. Sofie lade sig i sängen med mojänger på magen för att mäta värkarna och hjärtfrekvensen på barnet. Medan värkarna ökade i styrka för mamma så var jag mest oduglig. Åt godis och drog dåliga skämt för Sofie. Jag blev helt pigg och klar i huvudet hemma när vattnet gick, när jag insåg att det var allvar, men när vi kom till förlossningen så flyttades jag ut i perefirin och Sofie togs hand om personalen vilket gjorde att jag började slappna av lite grann. Och inom kort var jag så trött så jag knappt visste att gurka är min favoritmat. Vi fick flytta in till ett förlossningsrum (det första var bara mottagningsrum) och Sofie som sett hur trött jag började bli sa - fantastisk som hon är! - att det var bra om jag lade mig för att sova en stund. Vilket jag gjorde. I en fåtölj sträckte jag ut mig och slocknade på en nanosekund. Vid ett tillfälle vaknade jag av att Sofie lade en handduk över mig som täcke. Alltså, Sofie, ni vet hon som var gravid, hade värkar och skulle föda, hon ja. Hon tog hand om mig, jag som inte hade värkar eller skulle föda.
Det säger en hel del om hur Sofie är som person. Omtänksamhet och kärlek personifierad i en vacker människa.
När jag vaknat till, efter att barnmorskor typ klivit över "den där jöken som ligger och sover där borta, ja, det är pappan mm precis, han kanske vaknar snart", så fick jag kaffe och sen var jag pigg igen. Sofies värkar hade börjat göra ännu mer ont och det blev dags för epidural-bedövning. Så skedde och jag är så glad att det lindrade smärtan för henne. Vid kl 8 var Sofie öppen fyra centimeter, kl 9 fem centimeter, kl 10 sex centimeter... och allt gick enligt planerna. Det är normalt att öppna sig cirka en centimeter i timmen. Så vid kl 11 så borde Sofie varit öppen 7 centimeter... men nej då. Nej, nej. Sofie hade öppnat sig 4 centimeter (!!) och dessutom på fyrtio minuter, eftersom klockan inte riktigt var 11 då. Så nu var det dags för slutskedet. Nu skulle Sofie börja krysta.
Nu ska jag berätta om Sofie och på bästa sätt försöka beskriva hurdan hon är.
Sofie är helt fantastisk. Som flickvän, som vän, som människa.
Jag är så otroligt imponerad över henne och hur hon hanterade förlossningsarbetet igår.
Jag var helt övertygad om att hon skulle klara av förlossningen men att hon skulle klara det så bra... - det hade jag aldrig kunnat tro. Hon var så duktig, jag blev så grymt imponerad av hur hon fokuserade på vad som behövdes göra, koncentrerade sig och kämpade sig igenom värk för värk. Andades och lät inte paniken få överhanden. Jag försökte bara vara det stöd hon behövde, viskade i hennes öra hur bra det gick, hur duktig hon var, hur hon kom närmare och närmare slutet.
Hon krystade och kämpade och genomled en smärta och en rädsla som jag som kille aldrig skulle kunna föreställa mig.
Och hon var helt fantastisk!
En (1) gång, en endaste gång, sade Sofie att hon "inte skulle klara det". En ynka gång som hon tappade fokus och koncentration. Men hon lyssnade på barnmorskorna, som öste beröm över henne, och vågade börja tro på sig själv. Jag kommer alltid att minnas det som det mest imponerande jag någonsin sett någon göra.
Kl 12:57. Torsdagen den 27 januari 2011.
En tidpunkt och en dag som förändrade allt. Den vackraste stunden i vårt liv.
När Sofie födde dig. Juni. Vår dotter.
Vår lilla ängel.
Till tonerna av Sigur Ros "Untitled VI" så kom du till den här världen, in i vårt liv, in i vår famn.
Du är det mest bedårande jag någonsin sett. Jag finner inga ord för att beskriva vad jag känner när jag tittar på dig. Du är så vacker. Allt är skönhet i dess perfektion. Din lilla kropp, ditt huvud, dina korviga armar. Dina små, små händer. Dina fötter med mina ärvda spretande tår. Dina springor till ögon som du försöker och försöker öppna. Ibland ser vi dig ligga och spana in omvärlden. Du kollade in mamma i morse och när du låg på mitt bröst och vilade så tittade jag ner på dig vid ett tillfälle och såg att du vänt på huvudet och försökte titta på mig. Du undrade säkert vad det var för filur som pratade och klappade dig på magen och ryggen. Du gnydde lite och jag såg dina små ögon öppna sig och titta på mig. Det är en syn jag aldrig kommer att tröttna på.
Nu ligger du här i mosters famn, mätt och belåten efter att ha smaskat på mammas bröst. Mmmm...bröstmjölk, så gott. Det verkar du verkligen gilla. Det och din tumme. Den ser ut att vara en riktigt delikatess så som du går lös på den.
Vi kom hem för drygt halvtimmen sen, ringde moster Caroline direkt och för de som eventuellt var inne på eniro.se och kikade på en satellitbild över centrala Gävle just då måste ha sett det fartstreck som var Caroline när hon toksprang över torget. Inte ens superhjälten Blixten skulle ha haft en chans. Det gick så fort att ljudvallen sprängdes och en liten gumma på torget höll på att flyga bort.
När Caroline kom in i sovrummet och fick se dig, lilla Juni, för första gången bröt hon ihop av glädje och skrattade och grät, grät och skrattade. Du sög på tummen men jag såg att du gillade moster Brolin direkt.
Ikväll kommer mormor och morfar, lomme och tjomme, Gunilla och Göran på besök. De kommer att älska dig lika mycket som vi och moster gör. Jag kan glädja dig med att berätta att morfar har redan tjingpaxat en plats i soffan åt dig, Juni. "Nänä, inte i hörnet... där ska Juni sitta."
I Stockholm så sitter farfar Bertil och faster Yasmine och är glada för dig. I Tyresö så sitter farmor Margareta och längtar efter att få träffa dig. Hon var så uppe i varv när jag ringde henne igår och sa hallå innan hon ens tryckt på svarsknappen. Jag hörde bara typ "..lå?!" när hon svarade efter en halv signal. Under samtalet när jag berättade om att du fanns i livet nu så började farmor hulka sig och snyfta i telefon och hade lite svårt att prata, precis som jag.
Hon är så glad att du finns, Juni. Det är vi alla.
"I will love you `til the day I die. " Artisten Sia kunde inte ha sagt det bättre.
Den vackraste stunden i livet var den när du kom. Vår lilla lady. Vår lilla Juni.
Jag älskar dig, min dotter.
Det kommer jag alltid att göra.
Jag är din pappa, Juni.
Puss och kram.
//Pappa
Som Winnerbäck sjöng i låten "Kom Änglar" så kom vår lilla ängel igår.
Den lilla ängeln var du.
Juni Adele Caroline.
Och när du kom så var det den absolut vackraste stunden i vårt liv.
Jag och mamma Sofie låg och pratade i sängen till typ 03 i förrgår natt. Snackade lite skit, pratade lite strunt, diskuterade vad det egentligen är som sker på den där mystiska ön i tv-serien "Lost". Vi bestämde oss sen för att "nu sover vi, va", pussades god natt och kramade varann.
Och..som på beställning gick vattnet fem minuter senare!
"Vad är det som händer? Är det dags nu?! Alex! Säg då! Är det vattnet?" Mamma Sofie frågade mig cirka femton frågor på hälften så många sekunder och jag var själv lika undrande. Var det dags nu? Skulle vår lilla ängel komma till oss?
Vi ringde förlossningsavdelningen och berättade nyheten. Att vattnet gått men att än så länge hade Sofie inga värkar, bara sammandragningar som inte gjorde ont. De uppmanade Sofie att ta Alvedon och försöka sova lite så skulle vi åka in dagen efter.
Ja, tjena läget ba. Som på beställning så började värkarna komma och det med besked cirka 10 minuter efter samtalet. Lilla lady i magen skulle inte vänta på sig. Skulle inte tro det, va. Lilla Juni ville ut nu.
Så vi packade väskorna - eller rättare sagt, jag packade väskan medan Sofie med all rätt var helt förvirrad och uppe i gasen, letade överallt efter ingenting - och ringde taxi. Kl 05 kom vi fram till förlossningsavdelningen och fick komma in direkt. Första barmorskan var jättetrevlig och pratade lugn i oss. Sofie lade sig i sängen med mojänger på magen för att mäta värkarna och hjärtfrekvensen på barnet. Medan värkarna ökade i styrka för mamma så var jag mest oduglig. Åt godis och drog dåliga skämt för Sofie. Jag blev helt pigg och klar i huvudet hemma när vattnet gick, när jag insåg att det var allvar, men när vi kom till förlossningen så flyttades jag ut i perefirin och Sofie togs hand om personalen vilket gjorde att jag började slappna av lite grann. Och inom kort var jag så trött så jag knappt visste att gurka är min favoritmat. Vi fick flytta in till ett förlossningsrum (det första var bara mottagningsrum) och Sofie som sett hur trött jag började bli sa - fantastisk som hon är! - att det var bra om jag lade mig för att sova en stund. Vilket jag gjorde. I en fåtölj sträckte jag ut mig och slocknade på en nanosekund. Vid ett tillfälle vaknade jag av att Sofie lade en handduk över mig som täcke. Alltså, Sofie, ni vet hon som var gravid, hade värkar och skulle föda, hon ja. Hon tog hand om mig, jag som inte hade värkar eller skulle föda.
Det säger en hel del om hur Sofie är som person. Omtänksamhet och kärlek personifierad i en vacker människa.
När jag vaknat till, efter att barnmorskor typ klivit över "den där jöken som ligger och sover där borta, ja, det är pappan mm precis, han kanske vaknar snart", så fick jag kaffe och sen var jag pigg igen. Sofies värkar hade börjat göra ännu mer ont och det blev dags för epidural-bedövning. Så skedde och jag är så glad att det lindrade smärtan för henne. Vid kl 8 var Sofie öppen fyra centimeter, kl 9 fem centimeter, kl 10 sex centimeter... och allt gick enligt planerna. Det är normalt att öppna sig cirka en centimeter i timmen. Så vid kl 11 så borde Sofie varit öppen 7 centimeter... men nej då. Nej, nej. Sofie hade öppnat sig 4 centimeter (!!) och dessutom på fyrtio minuter, eftersom klockan inte riktigt var 11 då. Så nu var det dags för slutskedet. Nu skulle Sofie börja krysta.
Nu ska jag berätta om Sofie och på bästa sätt försöka beskriva hurdan hon är.
Sofie är helt fantastisk. Som flickvän, som vän, som människa.
Jag är så otroligt imponerad över henne och hur hon hanterade förlossningsarbetet igår.
Jag var helt övertygad om att hon skulle klara av förlossningen men att hon skulle klara det så bra... - det hade jag aldrig kunnat tro. Hon var så duktig, jag blev så grymt imponerad av hur hon fokuserade på vad som behövdes göra, koncentrerade sig och kämpade sig igenom värk för värk. Andades och lät inte paniken få överhanden. Jag försökte bara vara det stöd hon behövde, viskade i hennes öra hur bra det gick, hur duktig hon var, hur hon kom närmare och närmare slutet.
Hon krystade och kämpade och genomled en smärta och en rädsla som jag som kille aldrig skulle kunna föreställa mig.
Och hon var helt fantastisk!
En (1) gång, en endaste gång, sade Sofie att hon "inte skulle klara det". En ynka gång som hon tappade fokus och koncentration. Men hon lyssnade på barnmorskorna, som öste beröm över henne, och vågade börja tro på sig själv. Jag kommer alltid att minnas det som det mest imponerande jag någonsin sett någon göra.
Kl 12:57. Torsdagen den 27 januari 2011.
En tidpunkt och en dag som förändrade allt. Den vackraste stunden i vårt liv.
När Sofie födde dig. Juni. Vår dotter.
Vår lilla ängel.
Till tonerna av Sigur Ros "Untitled VI" så kom du till den här världen, in i vårt liv, in i vår famn.
Du är det mest bedårande jag någonsin sett. Jag finner inga ord för att beskriva vad jag känner när jag tittar på dig. Du är så vacker. Allt är skönhet i dess perfektion. Din lilla kropp, ditt huvud, dina korviga armar. Dina små, små händer. Dina fötter med mina ärvda spretande tår. Dina springor till ögon som du försöker och försöker öppna. Ibland ser vi dig ligga och spana in omvärlden. Du kollade in mamma i morse och när du låg på mitt bröst och vilade så tittade jag ner på dig vid ett tillfälle och såg att du vänt på huvudet och försökte titta på mig. Du undrade säkert vad det var för filur som pratade och klappade dig på magen och ryggen. Du gnydde lite och jag såg dina små ögon öppna sig och titta på mig. Det är en syn jag aldrig kommer att tröttna på.
Nu ligger du här i mosters famn, mätt och belåten efter att ha smaskat på mammas bröst. Mmmm...bröstmjölk, så gott. Det verkar du verkligen gilla. Det och din tumme. Den ser ut att vara en riktigt delikatess så som du går lös på den.
Vi kom hem för drygt halvtimmen sen, ringde moster Caroline direkt och för de som eventuellt var inne på eniro.se och kikade på en satellitbild över centrala Gävle just då måste ha sett det fartstreck som var Caroline när hon toksprang över torget. Inte ens superhjälten Blixten skulle ha haft en chans. Det gick så fort att ljudvallen sprängdes och en liten gumma på torget höll på att flyga bort.
När Caroline kom in i sovrummet och fick se dig, lilla Juni, för första gången bröt hon ihop av glädje och skrattade och grät, grät och skrattade. Du sög på tummen men jag såg att du gillade moster Brolin direkt.
Ikväll kommer mormor och morfar, lomme och tjomme, Gunilla och Göran på besök. De kommer att älska dig lika mycket som vi och moster gör. Jag kan glädja dig med att berätta att morfar har redan tjingpaxat en plats i soffan åt dig, Juni. "Nänä, inte i hörnet... där ska Juni sitta."
I Stockholm så sitter farfar Bertil och faster Yasmine och är glada för dig. I Tyresö så sitter farmor Margareta och längtar efter att få träffa dig. Hon var så uppe i varv när jag ringde henne igår och sa hallå innan hon ens tryckt på svarsknappen. Jag hörde bara typ "..lå?!" när hon svarade efter en halv signal. Under samtalet när jag berättade om att du fanns i livet nu så började farmor hulka sig och snyfta i telefon och hade lite svårt att prata, precis som jag.
Hon är så glad att du finns, Juni. Det är vi alla.
"I will love you `til the day I die. " Artisten Sia kunde inte ha sagt det bättre.
Den vackraste stunden i livet var den när du kom. Vår lilla lady. Vår lilla Juni.
Jag älskar dig, min dotter.
Det kommer jag alltid att göra.
Jag är din pappa, Juni.
Puss och kram.
//Pappa
Kommentarer
Postat av: Agnes
vilken underbar liten unge. kul att läsa om hela förloppet och fantastiskt att det gick så bra! längtar ihjäl mig tills jag får träffa lilltjejen!!!!! kram på er!
Postat av: madde
Välkommen till våran värld :)
Postat av: Brolin
Ja, hej och hå vilken reaktion det blev på det lilla knytet. Hon slog mig till backen bokstavligt talat. Kärlek vid första ögonkastet.
Postat av: Johan Svahn
Åhhhh vad fint!
snyft
Grattis på er :)
Postat av: SaraL
och där kom tårarna..
Postat av: gunilla
Sagt det förut men tål att sägas igen. Juni har en helt fantastisk pappa som dessutom skriver så gripande! Ett så kärleksfullt hem hon kommer att få. Är så lycklig för hennes skull.
Postat av: Lasses mamma
Men HEJ vad jag bölade !! Ni är underbara alla tre!
Trackback
