denhemligabebisen

Här följer ett utdrag ur Junis dagbok, som hon skriver helt själv.

Torsdag 27:e januari 2011

"Jag låg inne i magen och hade det rätt bra faktiskt. Varmt, skönt, lungt och behagligt. Även om jag undrade och var riktigt nyfiken på att få träffa mamma, och den där rösten som sjunger `Imse vimse spindel´så falskt, jag tror att han heter pappa, så gick det ingen nöd på mig. Jag växte som jag skulle och livet var bra.

Men så en natt, alltså natten till idag, så fick jag en himlans lust att komma ut. Jag hade hört en liten pojke tjoa och tjimma hela dagen utanför mammas mage och det lät så roligt så jag tog ett beslut.
Inatt skulle det ske.

Jag väntade tills dess att mamma och den där falsksångaren hade gått och lagt sig. De var trötta efter att ha haft lillkillen Elliot på besök under dagen, han hade tjoat och tjimmat som bara den. Falsksångaren, dvs pappa, var dessutom trött efter att ha spelat fotboll på kvällen. Så jag passade på mitt i natten när jag hörde att de precis slutat prata och skulle försöka sova. Först hörde jag mamma börja prata om ngt `vatten som gått´ och sen hörde jag pappa fråga om han kunde hjälpa till på något sätt. Kort efter det, säkert bara ngn timme, så hände det mest konstiga. Det var som att hela min värld började röra sig och trycka mig nedåt!
Utanför mammas mage var det oxå rörelse, det lät som om de åkte bil, kanske till och med i en taxi. Vart sjutton skulle dom mitt i natten? Hallå, vet ni inte att jag är på väg ut, eller? Då kan ni ju inte bege er ut och åka bil!
Det var ngt som tryckte mig nedåt och det började faktiskt bli lite jobbigt. Jag vill inte vara den som klagar men kom igen! Det började bli riktigt trångt för mig!

Det gick lite tid och det tryckte på som bara den. Jag blev ordentligt rädd ett tag och kände att jag inte riktigt visste vad jag hade gett mig in på. Jag kände att mamma oxå var rädd men det visade hon inte, inte för pappa i alla fall. Jag hörde honom säga till mamma hur bra hon skötte sig, hur duktig han tyckte att hon var, hur `det började närma sig slutet´.

När jag låg där, inklämd i en mörk passage, utan möjlighet att röra mig, så hann jag tänka: `Var det här en sån bra idé? Det känns som om jag sitter fast!´
Men trots min rädsla och mina tvivel så kände jag att mamma kämpade. Hon kämpade för mig. Jag visste att hon gjorde allt hon kunde för att jag skulle komma ut i säkert behåll. Det gjorde mig inte bara stark utan även väldigt väldigt glad inför för att få träffa mamma och pappa!
Kan du tänka dig, kära dagbok? Jag skulle få träffa min mamma och pappa alldeles strax!

När jag kände att det var lite kallt och blåsigt om huvudet - och att ngn höll på att pilla i min frisyr - så minns jag att jag tänkte för mig själv: `Nu kan det inte vara långt kvar. Hoppas det finns något gott att äta där ute.´

Innan jag visste ordet av så förändrades allt.
Från att ha suttit fastklämd, som en räka i en konservburk med klaustrofobin hängandes över mig - så var jag fri!
Jag var friiiiiiiii!
Men jag säger det, kära dagbok, friheten kom med en hake... Det var för det första kallt som tusan ute i friheten och utöver det så hade jag ytterligare bekymmer. Jag som hade levt gott på det mamma gett mig, genom det där konstiga snöret som stack ut ur magen på mig, ställdes nu inför en tuff uppgift. Jag var tvungen att göra ngt åt den där tryckande känslan som jag hade över bröstet och hur skulle jag gå tillväga? Fråga mig inte hur jag kom på det men som en ren snilleblixt så kom jag på lösningen.

Jag tog ett andetag.
Klockan var då 12:57 och det var den första minuten i mitt liv.

Jag visste inte hur och jag vet inte varför men jag visste att jag kunde. Det var en skön känsla. Ytterst uppfriskande, måste jag säga. Jag menar, det var lite svårt till en början, jag hade ngn typ av vätska i vägen, men när jag spottat ut det så gick det finemang! Några månaders träning i mammas mage hade gett resultat, det här med att andas var ju en walk in the park. Visst okey, jag kan erkänna att jag fick lite hjälp, den som knådade min rygg får ta lite del av äran, jag ska inte vara den som är den.

Så där låg jag.
På mammas mage och andades luft för första gången. Det smakade bra, ska jag säga. Fräscht, liksom. Medan jag var upptagen med att få kläm på andingen så hade ngn vänlig själv lagt mig vid mammas bröst. Jag njöt av att höra mammas hjärtljud, och dom känner jag igen, det vill jag lova!
Jag såg en man stå och titta på mig. Han tittade och tittade, med glansig blick och fullt fokus på mig. Hallå, vad är du för knäppgök? Har du käkat glo-pölsa, eller? Ser du inte att jag är helt slut efter min ansträngning mot frihet och bara vill ligga här och ta't lugnt på mammas bröst en stund?
Men när killen som käkat glo-pölsa började prata så gick det upp för mig. A-ha! Den där rösten känner jag igen!
Falsksångaren.
`Imse Vimse Spindel´ tre toner fel varje gång.
Det var ju pappa! Va glad han ser ut! Eller vänta, är han ledsen? Han gråter ju. Men nu skrattar han. Och nu gråter han.
Han verkar lite kokko, pappa.

Jag ska säga en sak.
Jag vill förtydliga att allt skedde väldigt snabbt, det handlade om sekunder.
Jag kanske inte hade full koll på läget hela tiden. Plötsligt så hade jag en stor vit mössa på mig.
Det gillade jag inte och protesterade hej villt. Hallå, ser ni inte hur mössan ser ut? Tror ni att jag är en hiphoppare, eller? Jag är en fin tjej med lite klass.

****************

Jag låg och myste ett tag på mammas bröst när jag lugnat ned mig över mössincidenten. Jag fick helt enkelt se sanningen i vitögat.
Det går inte att vara modemedveten när man bara är tio minuter gammal.

Efter myset så hände det ngt. Jag blev förflyttad av något eller någon. Eller flög jag? Nej, eftersom jag inte ens kan gå, ännu mindre krypa, så drar jag slutsatsen att någon bar mig. De bar iväg mig till en plats som kändes som flera mil bort. Vad hände med mammas varma bröst?
Där låg jag, utblottad, hjälplös, och det var ngn som började hålla på med mig. Känna på min ryggrad, kolla mina armar och mina ben, kolla mitt svalg. När jag började finna mig i att bli behandlad som ett objekt så fick jag plötsligt en termometer i rumpan och ett måttband runt huvudet. Vad tar ni mig för, egentligen? Vad är det som händer?
Jag fick syn på vem som utsatte mig för det här! Det var en tant med blåa kläder och bredvid henne stod den där falsksångaren med en mekanisk apparat i handen. Den banditen! Jag som trodde min pappa skulle ta hand om mig! Se på mig nu! Här ligger jag, med måttbandet fortfarande klistrat mot huvudet, utlämnad och besvärad, medan tanten skriver ned ngt på ett papper. Och inte bara det, mina trakasserier slutade inte där, jag blev dessutom tvungen att ta på mig en stor vit typ säckliknande sak över rumpan som pappa tejpade ihop över magen på mig. Vad har killen för smak? Ser han inte att den här säcken, den här blöjan, går typ upp till hakan på mig?! Jag drunknar snart i den här grejen!

Ja, jag säger det, kära dagbok... Förutom stunden i mammas famn så hade mitt liv i frihet inte alls varit så kul hittills."