Världens bästa jobb

 
Juni gillar att sitta och dingla med benen i bärselen,
känna mammas eller pappas hjärtslag och vara tätt intill. 


De senaste dagarna har hon varit lite hängig och därav gnällig, men så fort man sätter henne i bärselen blir hon lugn och somnar oftast snabbt. Helst ska man gå runt med henne i bärselen medan man nynnan på hennes favoritlåtar "Inatt jag drömde", "Sov du lilla videung","Trollmors visa" och "Vem kan segla"..lyssna på Sigur Ròs älskar hon såklart, det lyssnade hon på redan inifrån magen (det var ju även till en Sigur Ros-låt hon valde att komma ut).

Hon vill gärna hålla handen (snarare hålla tummen) även medan hon sover. Oj vad hon kniper hårt med dom små fingrarna. Ibland måste jag släppa taget för att jag behöver använda handen till något, men får då alltid lika dåligt samvete. Stackars liten vill inte släppa. Riktigt blå-håller! Säkert mest bara gripreflexen, men jag inbillar mig att hon blir ledsen om jag måste lirka mig loss.

Vi har även märkt att hon blir lugn när man stryker henne på kinden. Jag tänker på hur otroligt beroende hon är av oss. Att få känna trygghet, närhet och kärlek. Vilket enormt ansvar man har fått! Att vara mamma är då det viktigaste och bästa jobb jag nånsin haft.


Vecka 37

 
21 dagar kvar till BF! Men det kan ju lika gärna vara ca 8-34 dagar. Vi hoppas på nånstans mellan från och med nu (längtar ju!) till 3/2 som är min kära fars födelsedag. Det vore kul om han blev morfar på sin födelsedag. Men längre än så vill vi inte vänta! Lilla bebis har nästan fixerat sig helt nu och ligger bokstavligt talat i startgropen :) Jag har fler sammandragningar nu och lite molande förvärkar, men jag försöker att inte förvänta mig att det startar snart, kan ju som sagt dröja lite mer än en månad till. 

Vi får snällt vänta tills du är redo att komma ut, lilla hjärtat.

Förutom att det gör ont i bäckenet när jag går, reser mig eller vrider mig från en sida till den andra i sängen, mår jag toppen igen efter en liten hormon-svacka innan jul. Nu har svullnaden börjat ge sig till känna dessutom och det känns som att jag går upp tre kilo om dagen, men hittills har jag trots allt inte gått upp mer än 12kg så det är nog ingen fara. Dubbelhakan (läs hakorna) försvinner ju ändå så fort man börjar amma, sägs det. På tal om det så läcker bröna redan, men det ska vara ett bra tecken på att amningen kommer igång fort när bebisen är född. 

Nästan allt är nu inhandlat för Din ankomst.

Det som fattas är: Bilbarnstol (den får vi köpa begagnat av en vän så det är i stort sett klart, ska bara få hit den från Sthlm...inte för sent bara, vi behöver den ju på väg hem från BB), babyhanddukar samt amningsbh + bröstvärmare (mor min säger att fetvadd duger bra?).

Stort varmt tack till alla som redan gett oss så mycket fint, både begagnat och nytt! Guld värt

Nu lilla vän ska du och jag lägga oss i soffan och ha myskväll! Pappa din kommer snart hem från att ha spelat Fifa med killkompisar hela kvällen. Han är en riktig fotbollsnörd, din far :) En otroligt klok och varmhjärtad sådan, som kommer bli världens bästa pappa och alltid finnas där för dig, i vått och torrt. Och oavsett om du är en liten tjej eller kille har jag på känn att du kommer få möta farsgubben i många Fifa-drabbningar, om några år. Ni kommer ha mycket kul ihop. Han är väldigt rolig, din pappa. Han får mig att skratta högt varje dag, det vet jag att du har hört där inne. Igår kväll kunde vi inte sluta skratta åt hur mycket min stora mage hoppade när jag skrattade. Det såg så kul ut att vi bara skrattade ännu mer och mer och mer. Du låg nog där inne och fnissade du med, lilla busfrö. Jag kände hur du log...

Jag längtar så efter att få se dig le!


Vecka 36!

  
  
KABOFF! Insåg när jag tittade på dessa nytagna bilder att jag liksom har en bulle i ugnen.

Haha, nejdå, det har jag insett tidigare. Men däremot insåg jag att det faktiskt syns nu. Jag är en höggravid kvinna, ingen tvekan om saken. Låter kanske konstigt men man vänjer ju sig med att växa succesivt och tänker inte på det som innan man var gravid och drömde om att en vacker dag få gå runt och se ut på det här viset :) När jag ser bilder från platt-mage-tiden känner jag inte ens igen mig själv och tycker snarare det ser lite konstigt ut att vara utan mage! Antar att jag kommer sakna denna mysiga kula om en månad, men då är bebben ju ute hos oss vilket är huvudsaken ♥ Oj som vi längtar efter dig nu lillefot. 


Illustrationer


Vecka 30!
Egentligen är vi snart inne i vecka 32 (i morgon närmare bestämt!) men jag tycker denna bild var värd att lägga upp. Det syns verkligen att det är en nästintill "färdig" bebis i min mage, och det börjar kännas trångt nu :)

Nu hittade jag två bilder till som visar bebisen i vecka 31...


..och som det alldeles snart ser ut, i vecka 32:


Är det vanligt att bebisen redan ligger upp och ned? Har hört att dom brukar fixera sig med huvudet åt "exit" vid vecka 34 ungefär. Men jag känner nog dom små benen och fossingarna sträcka ut sig och trycka mot mina revben titt som tätt. Samtidigt ibland nån liten hand trycka ned mot ljumsken. Här om dagen fick jag nästan tag på en liten arm där huden är som tunnast nedunder magen.. så mysigt!


Vecka 27

     

Du går nu in i den tredje trimestern och din bebis är c:a 24 cm lång från huvud till rumpa och 38 cm lång totalt! Den här stora lilla varelsen väger nu omkring 1200 gram, eller 1.2 kg! Den kommer dessutom att öka ordentligt i vikt under den sista trimestern, även om den inte blir så mycket större.

Om din bebis föddes nu skulle den ha mer än 90% chans att överleva. Även om den är långt ifrån färdigutvecklad så skulle den ha goda chanser att klara sig med rätt vård. Du har ännu ungefär 13 veckor kvar av din graviditet och under denna tiden kommer bebisen att fortsätta växa och utvecklas. Det är avsaknad av underhudsfett och surfaktant i lungorna som gör att bebisen behöver ligga i kuvös för att hålla kroppstemperaturen uppe och få hjälp att andas med respirator, men även andra organ som hjärna, lever och immunsystem är underutvecklade och kan ställ till komplikationer vid för tidid födsel. 

Du

Livmodern har nu vuxit så mycket att dess översta del befinner sig 7 cm ovanför naveln. Det är viktigt att du tar god hand om dina tänder. Gravida utvecklar lätt plack, och om du redan har plack kommer problemen sannolikt att förvärras om du inte sköter om dina tänder. Borsta ordentligt och använd lämplig munskölj för att minska risken att drabbas.

(Källa: blimamma.se)


Jag

Det börjar bli lite tungt att resa sig från soffan, sätta på mig skorna, plocka upp saker från golvet osv, men jag mår faktiskt oförskämt bra. Bebis håller mig vaken om nätterna ibland, när hn sparkar som mest. Det är bara bra att vänja sig med oregelbunden och fattig sömn... Det enda jag kan småklaga lite på är känsligheten och att jag stundtals känner mig deppig och nere. Känner mig då oftast ful, fet och finnig, men skäms att erkänna det. så löjligt så det inte är sant. Tur man vet att det är fullt normalt. Bara att lägga sig och glo i taket lite, känna sprattelkusen under mitt skinn, låta Alex sjunga "bä bä vita lamm" och andra barnlåtar i egen rolig tappning för magen, så blir jag glad igen! Har börjat äta järntillskott och fortsätter med levaxin i små doser. Längtar galet mycket efter att få hålla, pussa och mysa med bebben. Lovar f.ö. att borsta tänderna noggrant och använda munskölj :)


Vecka 25

 
12/10-2010


Vecka 24

   

Bebisen

Den här veckan är din bebis c:a 21,5 cm* lång från huvud till stjärt och väger omkring 750 gram.

Ansiktet är i stort sett färdigbildat. Ögonen sitter på sin plats även om ögonlocken fortfarande är slutna. Öronen har också de funnit sin slutliga placering och sitter nu där de kommer att sitta vid förlossninen.

Håret på huvudet fortsätter att växa och ögonfransar bildas. De flesta dragen ser nu ut som de kommer att göra när din bebis föds. Eftersom den blir allt rundare så finns det allt mindre plats i livmodern att göra kullerbyttor och piruetter.

Bebisen övar sin andning genom att andas in upp till en liter fostervatten per dag i de mognande lungorna.

Du

Din livmoder kan du enkelt känna 4-5 cm ovanför din navel. Eftersom din växande livmoder trycker allt mer på buken så kan du få bristningar i huden på magen. Din ökande vikt kan också fresta på din kropp vid det här laget, något som ger sig till känna genom ryggvärk, problem med blåsan, värkande fötter och utmattning medan du utför dina dagliga rutiner.

Ökande blodflöde i slemhinnor och ökande blodtryck kan också göra att du upplever rinnande näsa och oftare får näsblod.

Det kan vara dags att börja ta reda på vilka föräldrautbildningar som erbjuds i ditt område. Många sjukhus erbjuderprofylaxkurser och det finns till exempel vattengympa som kan hjälpa din kropp att förbereda sig inför förlossningen.

Det kan hända att du upplever en stickande smärta i sidan då och då. Detta är sannolikt helt enkelt musklerna i livmodern som töjs ut, så det finns ingen anledning att få panik. Om smärtan är ihållande och svår bör du dock konsultera din läkare eller barnmorska.


JAG

- Inga bristningar ännu - peppar peppar. Smörjer varje kväll med Weledas havandeskapsolja.
- Har börjat känna lite trötthet i ryggen, speciellt när jag jobbar på BikBok (klädbutik).
- Har märkt att fötterna ofta är svullna på kvällarna, speciellt om jag stått och gått mycket. Som tur är erbjuder Alex mig fotmassage varje kväll utan jag ens behöver fråga. Tack älskling!
- Är väldigt andfådd och flåsar lätt vid ansträngning. Inte konstigt med tanke på den ökande blodmängden. Dessutom hade jag ju värdelös kondition sen innan ;)
- Näsblod har jag märkt av ända sedan vecka 12 ungefär. Dock mer sällan nu!
- Har anmält oss till föräldragrupp. Ska bli kul!
- Bebisen sparkar så pass mycket att det börjar bli svårt att somna om kvällarna. Men det är såklart samtidigt väldigt mysigt. 
- Tröttheten försvann runt vecka 20, men är nu tillbaka. Ska kolla järnvärdet snart.. äter dock mammavitaminer och bra/nyttigt i övrigt.
- Mår allt som allt väldigt bra och är glad för det!


* Har läst att bebisen är ca 27cm från huvud till fot denna vecka.


 
Foster i vecka 24


En liten film om liten bebbe

 
Visserligen dålig redigeringskvalité, men desto mer kärlek!
..missa inte megasparken* vid 0.47 :)
 

(*jag ska väl bara vänta och känna på riktiga dropkicks/flygande yokos lite längre fram)


Vecka 21

Lite mer än halvtid nu!

Rörelser

Nu sparkas det mer och mer. Precis hur häftigt som helst! Det känns såklart inte som riktiga karate-kickar ännu, men små mysiga pickningar. Jag hittade ett filmklipp på hur det ser ut i vecka 18, där det syns extra tydligt vad det är man känner ända från utsidan. Kolla vilken liten sprattel-kuse! 
Våran är minst lika livlig, kommer nog bli en riktig guttaperka det här ;)
Nästa vecka har vi äntligen ul igen och då ska vi filma på skärmen!

Knock Knock... who's there?

På mormor Gunillas födelsedag, igår den 24 augusti,
sparkade bebisen för första gången så pappa Alex kände det utanpå magen min :)
Stort!

En dag i Juni

Vi firade den glada nyheten med pizza och mys i parken

16+3


Men hej lilla vän!

Jag kände bebisen! Jag kände det verkligen! =,) Helt plötsligt när jag halvlåg med datorn i sängen och jobbade på en Excelpryl så daskade det till i bebismagen som av en liten fiskfena. Väldigt tydlig, distinkt känsla som jag aldrig känt förut. Mera mera :)

Ivrig blivande mamma

Idag är jag i vecka 16+1 och jag tycker att det har stannat av lite med "jäsandet". Magen växte plötsligt och snabbt mellan veckorna 12-15 och det var såklart roligt att äntligen börja se graviditeten med blotta ögat :) Jag känner ju ingenting från vårt lilla liv där inne ännu, viket jag längtar ihjäl mig efter att få göra. Just nu känns det nästan som att magen blivit mindre igen, men jag antar att det bara är jag som börjat vänja mig vid den lilla kulan och är för otålig på framsteg... Ibland på kvällarna får jag för mig att det bara varit en dröm och att jag bara inbillat mig nåt. Det känns så overkligt att jag har en bebis i magen att jag inte kan tro på det, speciellt inte när jag inte känner något... Jag är överlycklig, missförstå mig rätt, men det är bara en så overklig känsla att man behöver bevis på att det är på riktigt. Som tur är ska vi på ultraljud snart, i vecka 18+0, alltså om knappt två veckor! Då ska vi filma ultraljudsskärmen så att man kan kolla på det sen, när man behöver inse att det verkligen är på riktigt. Eller bara för att man helt enkelt inte kan få nog av att se vårt lilla mirakel :) Jag bör iaf ha börjat känna lite rörelser då, runt vecka 20 som senast! Längtar ihjäl oss efter dig bebis ♥

ÄntligenÄntligenÄntligen!

Imorgon träffar jag min äldsta bästis Emma för att äntligen berätta för henne att jag ska bli mamma. Vi har inte hunnit träffas på flera månader; hon bor i Söderhamn och har haft fullt upp med husrenovering, själv har jag jobbat massor här i Gävle. Det känns jättekonstigt att hon är en av de sista av mina närmsta att få veta, men jag hade samtidigt inte velat ta det över telefonen.

Det var dock väldigt nära att sanningen kom ut på så vis när Emma ringde mig för flera veckor sedan och frågade rakt ut om jag är med barn. Hon hade anat det efter att ha läst ett blogginlägg i min icke-hemliga blogg, där jag trodde jag hade varit diskret och hintat om en överraskning som jag skulle avslöja om några veckor :) Jag var tvungen att blå-neka till min kära vän där och då, det hade varit tråkigt att inte få berätta det öga mot öga. Dessutom var det för tidigt att berätta för nån annan än familjen, jag var nog bara i vecka 8 då har jag för mig.
Men nu! Nu är jag i vecka 15 (!) och ska dessutom till hemorten Söderhamn imorgon. Då har jag och Emma stämt fika-träff på kvällen och jag ska ä n t l i g e n få berätta min lycka och ursäkta att jag var tvungen att ljuga förut... Det är ju liksom Emma, som varit min bästis sedan dag ett på dagis, som jag gått i samma klass som ända till studenten, som jag varit på Michael Jackson-konsert med, haft otaliga klubbar tillsammans med (både en Michael Jackson-sådan och en Barnens detektivbyrå) och framför allt delat så otroligt mycket minnen och skratt med.
Det är en big deal och hon betyder väldigt mycket för mig, Emma.
.
Äntligen blir det denna vecka dessutom HELT officiellt, då Alexander har fått möjligheten att berätta för de sista av hans vänner. Eftersom dom bor i Stockholm har det varit lite svårt att träffa alla förrän nu.
Jag, Emma och några till Söderhamnare startade för några år sedan en härlig tradition: Köttfesten. Det är en grillfest som varje sommar hålls på Östra berget i Söderhamn, och den har vuxit sig större och större för varje år. Förra året deltog Alex vänner från Stockholm och dom kommer även iår igen, plus några till. Underbart! Alexander har jobbat i Stockholm i två veckor och kommer på fredag tillsammans med alla "jökar" just för Köttfestens skull.
Äntligen är det alltså också dags att kötta, som vi kallar det :-)
.
Ska vi avsluta med en liten bild på min lilla bebismage? Tyvärr tycker jag den växer alldeles för sakta, och jag känner heller ingenting från bebben där inne som ju faktiskt är 10 cm från huvud till stjärt nu. Men jag vet att h♥n finns där inne och jag vet att öronen är tillräckligt välutvecklade för att höra mina hjärtslag, min röst, pappas trygga röst och musiken vi spelar för magen varje kväll.
.
Vecka 15+0

...nej förresten, jag avslutar med låten jag oftast spelar för bebbe; mitt och Alex favoritband som gjort en egen underbart version av den gamla isländska vaggvisan "Bíum bíum bambaló";

Godnatt ♥

Just nu, va 12+6

Det syns nog lite grand nu! Iallafall för mig som vet hur jag brukar se ut. På sista bilden ser man min lilla mini-kula, som än så länge tyvärr kan förväxlas med en begynnande ölmage eller bullmage. Men allra bäst syns det nog skillnad från sidan, som på första bilden. Jag har fått den där typiska lilla spetsmagen under naveln. Mysigt att äntligen se att magen växer! Jag längtar verkligen till de första sparkarna. Eller som jag har hört det beskrivits; "i början känns det som en liten fisk som sprattlar där inne, eller en fjäril som fladdrar med vingarna". Coolt.

Vi var ju på ultraljud i förra veckan (12+0). Tyvärr fungerade inte skrivaren, så vi fick inte med oss någon bild den gången. Bummer! Men vi kommer ändå aldrig glömma hur h♥n där inne sprattlade som bara den för att sedan sträcka på sig och för ett tag ligga och vila med armarna över huvudet. Vi såg ögon, nos, armar, ben, till och med händer och fingrar kunde man urskilja på den smått omoderna ultraljudsskärmen. Helt otroligt. Vi ville inte sluta titta! Hade kunnat ligga där hela dagen och betraktat vår lilla bebbe. Men vi får vänta till vecka 18+0, m.a.o. 1/9 då nästa ultraljud är. Då ska vi ha med oss bilder och där med basta. Den här gången får ni se ultraljudsbilder i va 12 som ser precis ut som vår bebis gjorde storleksmässigt. Fint va!

Vecka 9+4

Jag älskar de facto att vi väntar barn... det känns såklart alldeles, alldeles underbart! Men nu måste jag få skriva av mig lite. Fy sjutton vad jobbigt det är att vara gravid! Illamående och kräkattacker när jag minst anar det, men mest på morgonen eller när jag borstar tänderna (sjukt låg kräkreflex-ribba...). Sen denna trötthet... som om jag inte var tillräckligt trött innan pga låg sköldkörtelshormonproduktion. Flåsar så fort jag rör mig, svimmar nästan varje gång jag reser mig och klarar verkligen inte av värmeböljan som (äntligen, för de flesta) kommit. Känner mig mest som en pensionär på väg att kolavippen, mest hela dagarna. Värre ska det väl bli, dessutom... Ja fi fän :-) Skönt att ha en blogg att smyg-klaga lite i. För egentligen är jag tacksam för varje lilla krämpa, värmeslag och spya. Det beror ju på att jag har en snart tio veckors bebis i magen! Helt sjukt!!!
Ps: Ultraljudsbilden får dröja till vecka 12... då får vi en bättre :-)

Den hemliga bebisen

Denna blogg skrivs av mig, den hemliga bebisens mamma (***** *******). Än så länge är bloggen, jag, pappan och bebisen i min mage anonyma, då jag tillsammans med den hemliga bebisens pappa kommit överens om att som så bör vänta till vecka 12 med att kläcka nyheten/släppa bomben/ge det glada beskedet. Vecka 12, ja dit är det 5 veckor. FEM! Nästan halva sommaren måste passera (och den vill man ju inte ska passera så fort, ändå) innan vi äntligen får berätta. Klart vi får berätta innan. Men för att vara på säkra sidan. Hemska tanke. Och tänker det gör man så det ryker ur öronen. Därför kan bloggen dessutom fungera bra som en ventilations-anordning. Jag har verkligen inte kunnat tänka på annat sedan vi fick det chockartade glädjebeskedet för snart en vecka sedan.
---
This is the story...

Jag skäms inte att dela med mig av att min mens alltid minst sagt krånglat. Den har varit nästintill obefintlig, utan p-piller eller gulkroppshormon. Helt naturligt och på egen väg var det sällan den kom. Jag har dock inte lagt mycket energi på skiten förrän på sistone. Återkommer till det om några rader.
---
Jag träffade min älskade Alexander för ett och ett halvt år sedan. Vi visste snart att det var VI, för resten av livet. Cyniker kan få rynka på näsan bäst de vill, men så var det. Det var och ÄR fortfarande den största övertygelsen jag någonsin upplevt, den allra största tryggheten och den största kärleken någonsin. Inte bara den största, den e n d a. Så vi visste båda att han kommer bli pappa till mina barn och jag mamma till hans. Finfin känsla, kirrat och klart liksom! Sen är det såklart som vilket normalt förhållande som helst, lite upp och ned men mest upp.
När vi närmade oss 1 år av "stadigt kilande" började vi prata om hur fint det skulle vara med ett barn om inte alltför många år. Jo visst, när han pluggat klart och jag fått stabilare jobbsituation alltså. Samtidigt hade mina hormoner cirkus i min kropp och mensen lyste som vanligt med sin frånvaro. Farbror doktorn sa att jag antagligen inte hade ägglossning, åtminstone hade min kropp besvär med detta. Hello nightmare.
---
Jag var då helt övertygad om att min ägglossning var totalt rubbad och att jag, vi, inte kunde få barn. Vi fick en tid på fertilitetskliniken och gick dit efter att några veckor tidigare ha l ämnat varsina prover. Vi ville veta hur det låg till, om det skulle bli ett långt projekt att kunna få barn.
Nervöst satte vi oss tillrätta i det lilla mottagningsrummet och skakade hand med läkaren som hade våra provsvar (och svaren på om vi ens kunde få barn) i sin hand.
---
Mycket riktigt var det som jag trodde inget fel på min kille, men jag däremot hade gravt nedsatt ägglossningsförmåga. Jippie ki jeeey motherf*****!!! Tänkte jag och bet ihop tänderna, försökte att inte börja gråta. Som tur var kom den väldigt sympatiska och vänliga doktorn med uppmuntrande förklaringar om hur lätt det är att få äggen att lossna, för ägg hade jag åtminstone.

Sedan var det dags att näcka och kliva upp i den mysiga gynekologstolen. Bakom mig satt Alexander och klappade mig på huvudet medan doktor-tjejen klämde och kände utanpå för att känna eventuella chokladcystor eller andra konstigheter på äggstockarna. Något prov skulle dessutom tas, minns jag. Därefter kollade hon med ultraljudsmojängen för att se bättre inuti livmodern, och så säger hon plötsligt
---
..."men du ÄR ju gravid!"
---
Sedan minns jag knappt något efter det. Vi var båda chockade och sa nog "VA?! VAAA??" tio gånger var med stora, dumma, lycko-chockade flin. Det enda jag verkligen minns var det starkt pickande lilla hjärtat♥ på skärmen. Ett bra tecken, sa doktorn. Jag är i vecka 6 och det lilla hjärtat tickade på starkt och fint! Tänk vilket mirakel; ett av mina krångliga stackars ägg, som antagligen bara lossnar en - två gånger per år, har blivit befruktat! Sci-fi.

Med oss från besöket på fertilitetskliniken fick vi, istället för tunga besked och nestämdhet, istället en bild på det nya lilla livet jag bar inom mig. Den bilden får ligga gömd i ett kuvert på mitt skrivbort i fem veckor till. Vår fina lilla hemlighet.
---

RSS 2.0