Välkommen till världen, Juni!
Som Winnerbäck sjöng i låten "Kom Änglar" så kom vår lilla ängel igår.
Den lilla ängeln var du.
Juni Adele Caroline.
Och när du kom så var det den absolut vackraste stunden i vårt liv.
Jag och mamma Sofie låg och pratade i sängen till typ 03 i förrgår natt. Snackade lite skit, pratade lite strunt, diskuterade vad det egentligen är som sker på den där mystiska ön i tv-serien "Lost". Vi bestämde oss sen för att "nu sover vi, va", pussades god natt och kramade varann.
Och..som på beställning gick vattnet fem minuter senare!
"Vad är det som händer? Är det dags nu?! Alex! Säg då! Är det vattnet?" Mamma Sofie frågade mig cirka femton frågor på hälften så många sekunder och jag var själv lika undrande. Var det dags nu? Skulle vår lilla ängel komma till oss?
Vi ringde förlossningsavdelningen och berättade nyheten. Att vattnet gått men att än så länge hade Sofie inga värkar, bara sammandragningar som inte gjorde ont. De uppmanade Sofie att ta Alvedon och försöka sova lite så skulle vi åka in dagen efter.
Ja, tjena läget ba. Som på beställning så började värkarna komma och det med besked cirka 10 minuter efter samtalet. Lilla lady i magen skulle inte vänta på sig. Skulle inte tro det, va. Lilla Juni ville ut nu.
Så vi packade väskorna - eller rättare sagt, jag packade väskan medan Sofie med all rätt var helt förvirrad och uppe i gasen, letade överallt efter ingenting - och ringde taxi. Kl 05 kom vi fram till förlossningsavdelningen och fick komma in direkt. Första barmorskan var jättetrevlig och pratade lugn i oss. Sofie lade sig i sängen med mojänger på magen för att mäta värkarna och hjärtfrekvensen på barnet. Medan värkarna ökade i styrka för mamma så var jag mest oduglig. Åt godis och drog dåliga skämt för Sofie. Jag blev helt pigg och klar i huvudet hemma när vattnet gick, när jag insåg att det var allvar, men när vi kom till förlossningen så flyttades jag ut i perefirin och Sofie togs hand om personalen vilket gjorde att jag började slappna av lite grann. Och inom kort var jag så trött så jag knappt visste att gurka är min favoritmat. Vi fick flytta in till ett förlossningsrum (det första var bara mottagningsrum) och Sofie som sett hur trött jag började bli sa - fantastisk som hon är! - att det var bra om jag lade mig för att sova en stund. Vilket jag gjorde. I en fåtölj sträckte jag ut mig och slocknade på en nanosekund. Vid ett tillfälle vaknade jag av att Sofie lade en handduk över mig som täcke. Alltså, Sofie, ni vet hon som var gravid, hade värkar och skulle föda, hon ja. Hon tog hand om mig, jag som inte hade värkar eller skulle föda.
Det säger en hel del om hur Sofie är som person. Omtänksamhet och kärlek personifierad i en vacker människa.
När jag vaknat till, efter att barnmorskor typ klivit över "den där jöken som ligger och sover där borta, ja, det är pappan mm precis, han kanske vaknar snart", så fick jag kaffe och sen var jag pigg igen. Sofies värkar hade börjat göra ännu mer ont och det blev dags för epidural-bedövning. Så skedde och jag är så glad att det lindrade smärtan för henne. Vid kl 8 var Sofie öppen fyra centimeter, kl 9 fem centimeter, kl 10 sex centimeter... och allt gick enligt planerna. Det är normalt att öppna sig cirka en centimeter i timmen. Så vid kl 11 så borde Sofie varit öppen 7 centimeter... men nej då. Nej, nej. Sofie hade öppnat sig 4 centimeter (!!) och dessutom på fyrtio minuter, eftersom klockan inte riktigt var 11 då. Så nu var det dags för slutskedet. Nu skulle Sofie börja krysta.
Nu ska jag berätta om Sofie och på bästa sätt försöka beskriva hurdan hon är.
Sofie är helt fantastisk. Som flickvän, som vän, som människa.
Jag är så otroligt imponerad över henne och hur hon hanterade förlossningsarbetet igår.
Jag var helt övertygad om att hon skulle klara av förlossningen men att hon skulle klara det så bra... - det hade jag aldrig kunnat tro. Hon var så duktig, jag blev så grymt imponerad av hur hon fokuserade på vad som behövdes göra, koncentrerade sig och kämpade sig igenom värk för värk. Andades och lät inte paniken få överhanden. Jag försökte bara vara det stöd hon behövde, viskade i hennes öra hur bra det gick, hur duktig hon var, hur hon kom närmare och närmare slutet.
Hon krystade och kämpade och genomled en smärta och en rädsla som jag som kille aldrig skulle kunna föreställa mig.
Och hon var helt fantastisk!
En (1) gång, en endaste gång, sade Sofie att hon "inte skulle klara det". En ynka gång som hon tappade fokus och koncentration. Men hon lyssnade på barnmorskorna, som öste beröm över henne, och vågade börja tro på sig själv. Jag kommer alltid att minnas det som det mest imponerande jag någonsin sett någon göra.
Kl 12:57. Torsdagen den 27 januari 2011.
En tidpunkt och en dag som förändrade allt. Den vackraste stunden i vårt liv.
När Sofie födde dig. Juni. Vår dotter.
Vår lilla ängel.
Till tonerna av Sigur Ros "Untitled VI" så kom du till den här världen, in i vårt liv, in i vår famn.
Du är det mest bedårande jag någonsin sett. Jag finner inga ord för att beskriva vad jag känner när jag tittar på dig. Du är så vacker. Allt är skönhet i dess perfektion. Din lilla kropp, ditt huvud, dina korviga armar. Dina små, små händer. Dina fötter med mina ärvda spretande tår. Dina springor till ögon som du försöker och försöker öppna. Ibland ser vi dig ligga och spana in omvärlden. Du kollade in mamma i morse och när du låg på mitt bröst och vilade så tittade jag ner på dig vid ett tillfälle och såg att du vänt på huvudet och försökte titta på mig. Du undrade säkert vad det var för filur som pratade och klappade dig på magen och ryggen. Du gnydde lite och jag såg dina små ögon öppna sig och titta på mig. Det är en syn jag aldrig kommer att tröttna på.
Nu ligger du här i mosters famn, mätt och belåten efter att ha smaskat på mammas bröst. Mmmm...bröstmjölk, så gott. Det verkar du verkligen gilla. Det och din tumme. Den ser ut att vara en riktigt delikatess så som du går lös på den.
Vi kom hem för drygt halvtimmen sen, ringde moster Caroline direkt och för de som eventuellt var inne på eniro.se och kikade på en satellitbild över centrala Gävle just då måste ha sett det fartstreck som var Caroline när hon toksprang över torget. Inte ens superhjälten Blixten skulle ha haft en chans. Det gick så fort att ljudvallen sprängdes och en liten gumma på torget höll på att flyga bort.
När Caroline kom in i sovrummet och fick se dig, lilla Juni, för första gången bröt hon ihop av glädje och skrattade och grät, grät och skrattade. Du sög på tummen men jag såg att du gillade moster Brolin direkt.
Ikväll kommer mormor och morfar, lomme och tjomme, Gunilla och Göran på besök. De kommer att älska dig lika mycket som vi och moster gör. Jag kan glädja dig med att berätta att morfar har redan tjingpaxat en plats i soffan åt dig, Juni. "Nänä, inte i hörnet... där ska Juni sitta."
I Stockholm så sitter farfar Bertil och faster Yasmine och är glada för dig. I Tyresö så sitter farmor Margareta och längtar efter att få träffa dig. Hon var så uppe i varv när jag ringde henne igår och sa hallå innan hon ens tryckt på svarsknappen. Jag hörde bara typ "..lå?!" när hon svarade efter en halv signal. Under samtalet när jag berättade om att du fanns i livet nu så började farmor hulka sig och snyfta i telefon och hade lite svårt att prata, precis som jag.
Hon är så glad att du finns, Juni. Det är vi alla.
"I will love you `til the day I die. " Artisten Sia kunde inte ha sagt det bättre.
Den vackraste stunden i livet var den när du kom. Vår lilla lady. Vår lilla Juni.
Jag älskar dig, min dotter.
Det kommer jag alltid att göra.
Jag är din pappa, Juni.
Puss och kram.
//Pappa
Du närmar dig...
Du närmar dig oss nu, lilla vän.
Än så länge är du bara den vackra varelsen på ultraljudsbildern/-filmerna men du blir verkligare för var dag som går. Dina sparkar känns mer och mer och jag älskar det. Mamma hälsar att de känns väldigt mycket ibland...
Stackaren. Hon är så underbar, din mamma Sofie. Jag tycker att hon har varit beundransvärt duktig i graviditeten.
Helt fantastisk faktiskt.
Visst har hon gnällt någon gång över att jag skrapat med besticken för högt mot tallriken ("Aaaah, va gör du? Jag kan inte tänka! Försöker du ge mig tinnitus?") medan jag åt min ungsbakade falukorv. Men sett över alla de månader hon burit omkring på dig så har hon varit helt fantastisk, trots att hennes hormoner har gått bananas inombords. Jag beundrar henne för det.
Jag önskar att jag på något sätt kunde visa dig hur hon går (vankar) omkring och pysslar med ditt skötbord, bäddar din spjälsäng, viker och viker om dina kläder, smeker dig genom magen, nynnar sånger så du kan höra henne. Jag önskar jag kunde berätta för dig hur mycket din mamma bryr sig om det, hur mycket hon älskar dig, hur värdefull du är för henne redan nu.
Det är omöjligt att se mer stolt ut än vad hon gör när hon övningskör vagnen i vardagsrummet, haha! Rak i ryggen, blicken upprymd och stadig, ett leende som ser ut att brista ut i skratt när som helst. 
Vackrare kan ingen vara
Jag sitter här framför datorn, har nyss druckit kaffe (även fast det är så sent, jag vet) och smarrat i mig två av Lommes morotskakor. Mmmmm...orotskakaaa...
Det är nu vecka 38+0 och det är 14 dagar kvar tills du är planerad att komma.
14 dagar...
Fjorton dagar tills vårt barn - du! - ska födas.
Det är svårt att greppa.
Jag ska bli pappa.
Jag ska bli pappa.
Jag är redo för det men det är ändå svårt att fatta.
Att jag fått lyckan att bli pappa.
Att få bli din pappa.
Jag ska göra mitt bästa. Det lovar jag, lilla älskling.
Jag ber om ursäkt redan nu för det kraxande lätet du kan ha hört där inne i magen.
Ja...öh..det är min sång i alla fall. Det är jag som sjunger "Imse Vimse Spindel" för dig.
Även om det kan vara svårt att höra.
Skämt åsido, jag ska verkligen ge dig mitt allt. Det finns inget annat.
Jag längtar tills du föds! Jag längtar så det spritter i hela kroppen!
Jag ser så mycket fram emot att få skicka Det Där Sms-et.
Det där sms-et som säger till våra nära och kära, vänner och bekanta att:
"Våra kära vänner... vi skulle vilja be att få välkomna lilla **** Sellman till världen"
Jag tänker på dig, lilla älskling.
Jag vill skriva om vad jag känner just nu men det är svårt att formulera känslor i ord så jag låter tankarna ta över och bara rinna ner på tangetbordet, genom mina fingrar, och upp i nätet, in i det här inlägget. Jag vet att du känner av vad jag tänker ändå.
Jag har genom livet lidit av dålig självkänsla, även fast jag inte vetat om det riktigt, förrän jag nästan var vuxen och det bara slog mig. Jag har tidigare inte kunnat sätta fingret på vad det är som gör att jag känner mig obekväm i vissa situationer, varför jag har svårt att lita på att folk menar det dom säger till mig.
Inte vetat vem jag är, vad jag vill, vilket värde jag har.
Allt det ändrade sig för några år sedan då jag fann mitt hem i livet och jag hamnade på rätt väg.
Då jag mötte Sofie. Din mamma Sofie.
Mitt. Livs. Stora. Kärlek.
Den dagen hon klev in i min butik, i mitt liv, in i mitt hjärta så började mitt liv formas på det sätt det var menat att göra. Jag fann henne, hon fann mig.
Varje gång jag läser det första sms-et hon skickade till mig så grips jag av en spontan känsla att springa fram till henne och bara krama om henne, pussa henne, hålla om henne och berätta hur tacksam jag är för att hon finns i mitt liv. Att hon orkar med mig. Att hon gav mig chansen. Att hon älskar mig.
Den dagen vi fann varann så tog vi första steget mot dig.
Du är ett bevis på vår kärlek.
Du är ett mirakel.
Jag minns hur min goda vän John, som vi busigt kallar Baba, berättade om hur det var första tiden när hans son Love föddes. Han berättade hur han bara "låg och tittade" på sitt barn, hur han inte kunde fatta att Love var på riktigt, att det var hans son.
Jag längtar tills jag får ligga bredvid Sofie i sängen och bara titta på dig. Se hur vacker du är. Dina små fingrar, din lilla mun, din lena hud. Jag längtar tills jag får känna din kropp mot min, höra dina andetag, få titta in i dina ögon, se att du ser mig och säga med obeskrivlig kärlek och ärlighet: "Jag älskar dig. Jag kommer aldrig att lämna din sida."
Det är 14 dagar kvar tills du kommer till oss.
Du är vårt barn och vi älskar dig.
Vi längtar efter dig.
Vi ses snart...!
Kram Pappa
Du finns snart hos oss.
Vecka 37
21 dagar kvar till BF! Men det kan ju lika gärna vara ca 8-34 dagar. Vi hoppas på nånstans mellan från och med nu (längtar ju!) till 3/2 som är min kära fars födelsedag. Det vore kul om han blev morfar på sin födelsedag. Men längre än så vill vi inte vänta! Lilla bebis har nästan fixerat sig helt nu och ligger bokstavligt talat i startgropen :) Jag har fler sammandragningar nu och lite molande förvärkar, men jag försöker att inte förvänta mig att det startar snart, kan ju som sagt dröja lite mer än en månad till.
Vi får snällt vänta tills du är redo att komma ut, lilla hjärtat.
Förutom att det gör ont i bäckenet när jag går, reser mig eller vrider mig från en sida till den andra i sängen, mår jag toppen igen efter en liten hormon-svacka innan jul. Nu har svullnaden börjat ge sig till känna dessutom och det känns som att jag går upp tre kilo om dagen, men hittills har jag trots allt inte gått upp mer än 12kg så det är nog ingen fara. Dubbelhakan (läs hakorna) försvinner ju ändå så fort man börjar amma, sägs det. På tal om det så läcker bröna redan, men det ska vara ett bra tecken på att amningen kommer igång fort när bebisen är född.
Nästan allt är nu inhandlat för Din ankomst.
Det som fattas är: Bilbarnstol (den får vi köpa begagnat av en vän så det är i stort sett klart, ska bara få hit den från Sthlm...inte för sent bara, vi behöver den ju på väg hem från BB), babyhanddukar samt amningsbh + bröstvärmare (mor min säger att fetvadd duger bra?).
Stort varmt tack till alla som redan gett oss så mycket fint, både begagnat och nytt! Guld värt ♥
Nu lilla vän ska du och jag lägga oss i soffan och ha myskväll! Pappa din kommer snart hem från att ha spelat Fifa med killkompisar hela kvällen. Han är en riktig fotbollsnörd, din far :) En otroligt klok och varmhjärtad sådan, som kommer bli världens bästa pappa och alltid finnas där för dig, i vått och torrt. Och oavsett om du är en liten tjej eller kille har jag på känn att du kommer få möta farsgubben i många Fifa-drabbningar, om några år. Ni kommer ha mycket kul ihop. Han är väldigt rolig, din pappa. Han får mig att skratta högt varje dag, det vet jag att du har hört där inne. Igår kväll kunde vi inte sluta skratta åt hur mycket min stora mage hoppade när jag skrattade. Det såg så kul ut att vi bara skrattade ännu mer och mer och mer. Du låg nog där inne och fnissade du med, lilla busfrö. Jag kände hur du log...
Jag längtar så efter att få se dig le!
Snart redo...
