Den hemliga bebisen
Denna blogg skrivs av mig, den hemliga bebisens mamma (***** *******). Än så länge är bloggen, jag, pappan och bebisen i min mage anonyma, då jag tillsammans med den hemliga bebisens pappa kommit överens om att som så bör vänta till vecka 12 med att kläcka nyheten/släppa bomben/ge det glada beskedet. Vecka 12, ja dit är det 5 veckor. FEM! Nästan halva sommaren måste passera (och den vill man ju inte ska passera så fort, ändå) innan vi äntligen får berätta. Klart vi får berätta innan. Men för att vara på säkra sidan. Hemska tanke. Och tänker det gör man så det ryker ur öronen. Därför kan bloggen dessutom fungera bra som en ventilations-anordning. Jag har verkligen inte kunnat tänka på annat sedan vi fick det chockartade glädjebeskedet för snart en vecka sedan.
---
Sedan var det dags att näcka och kliva upp i den mysiga gynekologstolen. Bakom mig satt Alexander och klappade mig på huvudet medan doktor-tjejen klämde och kände utanpå för att känna eventuella chokladcystor eller andra konstigheter på äggstockarna. Något prov skulle dessutom tas, minns jag. Därefter kollade hon med ultraljudsmojängen för att se bättre inuti livmodern, och så säger hon plötsligt
Med oss från besöket på fertilitetskliniken fick vi, istället för tunga besked och nestämdhet, istället en bild på det nya lilla livet jag bar inom mig. Den bilden får ligga gömd i ett kuvert på mitt skrivbort i fem veckor till. Vår fina lilla hemlighet.
---
This is the story...
Jag skäms inte att dela med mig av att min mens alltid minst sagt krånglat. Den har varit nästintill obefintlig, utan p-piller eller gulkroppshormon. Helt naturligt och på egen väg var det sällan den kom. Jag har dock inte lagt mycket energi på skiten förrän på sistone. Återkommer till det om några rader.
---
Jag träffade min älskade Alexander för ett och ett halvt år sedan. Vi visste snart att det var VI, för resten av livet. Cyniker kan få rynka på näsan bäst de vill, men så var det. Det var och ÄR fortfarande den största övertygelsen jag någonsin upplevt, den allra största tryggheten och den största kärleken någonsin. Inte bara den största, den e n d a. Så vi visste båda att han kommer bli pappa till mina barn och jag mamma till hans. Finfin känsla, kirrat och klart liksom! Sen är det såklart som vilket normalt förhållande som helst, lite upp och ned men mest upp.
När vi närmade oss 1 år av "stadigt kilande" började vi prata om hur fint det skulle vara med ett barn om inte alltför många år. Jo visst, när han pluggat klart och jag fått stabilare jobbsituation alltså. Samtidigt hade mina hormoner cirkus i min kropp och mensen lyste som vanligt med sin frånvaro. Farbror doktorn sa att jag antagligen inte hade ägglossning, åtminstone hade min kropp besvär med detta. Hello nightmare.
---
Jag var då helt övertygad om att min ägglossning var totalt rubbad och att jag, vi, inte kunde få barn. Vi fick en tid på fertilitetskliniken och gick dit efter att några veckor tidigare ha l
ämnat varsina prover. Vi ville veta hur det låg till, om det skulle bli ett långt projekt att kunna få barn.
Nervöst satte vi oss tillrätta i det lilla mottagningsrummet och skakade hand med läkaren som hade våra provsvar (och svaren på om vi ens kunde få barn) i sin hand.
---
Mycket riktigt var det som jag trodde inget fel på min kille, men jag däremot hade gravt nedsatt ägglossningsförmåga. Jippie ki jeeey motherf*****!!! Tänkte jag och bet ihop tänderna, försökte att inte börja gråta. Som tur var kom den väldigt sympatiska och vänliga doktorn med uppmuntrande förklaringar om hur lätt det är att få äggen att lossna, för ägg hade jag åtminstone.
Sedan var det dags att näcka och kliva upp i den mysiga gynekologstolen. Bakom mig satt Alexander och klappade mig på huvudet medan doktor-tjejen klämde och kände utanpå för att känna eventuella chokladcystor eller andra konstigheter på äggstockarna. Något prov skulle dessutom tas, minns jag. Därefter kollade hon med ultraljudsmojängen för att se bättre inuti livmodern, och så säger hon plötsligt
---
..."men du ÄR ju gravid!"
---
Sedan minns jag knappt något efter det. Vi var båda chockade och sa nog "VA?! VAAA??" tio gånger var med stora, dumma, lycko-chockade flin. Det enda jag verkligen minns var det starkt pickande lilla hjärtat♥ på skärmen. Ett bra tecken, sa doktorn. Jag är i vecka 6 och det lilla hjärtat tickade på starkt och fint! Tänk vilket mirakel; ett av mina krångliga stackars ägg, som antagligen bara lossnar en - två gånger per år, har blivit befruktat! Sci-fi.
Med oss från besöket på fertilitetskliniken fick vi, istället för tunga besked och nestämdhet, istället en bild på det nya lilla livet jag bar inom mig. Den bilden får ligga gömd i ett kuvert på mitt skrivbort i fem veckor till. Vår fina lilla hemlighet.
---
