Du närmar dig...
Du närmar dig oss nu, lilla vän.
Än så länge är du bara den vackra varelsen på ultraljudsbildern/-filmerna men du blir verkligare för var dag som går. Dina sparkar känns mer och mer och jag älskar det. Mamma hälsar att de känns väldigt mycket ibland...
Stackaren. Hon är så underbar, din mamma Sofie. Jag tycker att hon har varit beundransvärt duktig i graviditeten.
Helt fantastisk faktiskt.
Visst har hon gnällt någon gång över att jag skrapat med besticken för högt mot tallriken ("Aaaah, va gör du? Jag kan inte tänka! Försöker du ge mig tinnitus?") medan jag åt min ungsbakade falukorv. Men sett över alla de månader hon burit omkring på dig så har hon varit helt fantastisk, trots att hennes hormoner har gått bananas inombords. Jag beundrar henne för det.
Jag önskar att jag på något sätt kunde visa dig hur hon går (vankar) omkring och pysslar med ditt skötbord, bäddar din spjälsäng, viker och viker om dina kläder, smeker dig genom magen, nynnar sånger så du kan höra henne. Jag önskar jag kunde berätta för dig hur mycket din mamma bryr sig om det, hur mycket hon älskar dig, hur värdefull du är för henne redan nu.
Det är omöjligt att se mer stolt ut än vad hon gör när hon övningskör vagnen i vardagsrummet, haha! Rak i ryggen, blicken upprymd och stadig, ett leende som ser ut att brista ut i skratt när som helst. 
Vackrare kan ingen vara
Jag sitter här framför datorn, har nyss druckit kaffe (även fast det är så sent, jag vet) och smarrat i mig två av Lommes morotskakor. Mmmmm...orotskakaaa...
Det är nu vecka 38+0 och det är 14 dagar kvar tills du är planerad att komma.
14 dagar...
Fjorton dagar tills vårt barn - du! - ska födas.
Det är svårt att greppa.
Jag ska bli pappa.
Jag ska bli pappa.
Jag är redo för det men det är ändå svårt att fatta.
Att jag fått lyckan att bli pappa.
Att få bli din pappa.
Jag ska göra mitt bästa. Det lovar jag, lilla älskling.
Jag ber om ursäkt redan nu för det kraxande lätet du kan ha hört där inne i magen.
Ja...öh..det är min sång i alla fall. Det är jag som sjunger "Imse Vimse Spindel" för dig.
Även om det kan vara svårt att höra.
Skämt åsido, jag ska verkligen ge dig mitt allt. Det finns inget annat.
Jag längtar tills du föds! Jag längtar så det spritter i hela kroppen!
Jag ser så mycket fram emot att få skicka Det Där Sms-et.
Det där sms-et som säger till våra nära och kära, vänner och bekanta att:
"Våra kära vänner... vi skulle vilja be att få välkomna lilla **** Sellman till världen"
Jag tänker på dig, lilla älskling.
Jag vill skriva om vad jag känner just nu men det är svårt att formulera känslor i ord så jag låter tankarna ta över och bara rinna ner på tangetbordet, genom mina fingrar, och upp i nätet, in i det här inlägget. Jag vet att du känner av vad jag tänker ändå.
Jag har genom livet lidit av dålig självkänsla, även fast jag inte vetat om det riktigt, förrän jag nästan var vuxen och det bara slog mig. Jag har tidigare inte kunnat sätta fingret på vad det är som gör att jag känner mig obekväm i vissa situationer, varför jag har svårt att lita på att folk menar det dom säger till mig.
Inte vetat vem jag är, vad jag vill, vilket värde jag har.
Allt det ändrade sig för några år sedan då jag fann mitt hem i livet och jag hamnade på rätt väg.
Då jag mötte Sofie. Din mamma Sofie.
Mitt. Livs. Stora. Kärlek.
Den dagen hon klev in i min butik, i mitt liv, in i mitt hjärta så började mitt liv formas på det sätt det var menat att göra. Jag fann henne, hon fann mig.
Varje gång jag läser det första sms-et hon skickade till mig så grips jag av en spontan känsla att springa fram till henne och bara krama om henne, pussa henne, hålla om henne och berätta hur tacksam jag är för att hon finns i mitt liv. Att hon orkar med mig. Att hon gav mig chansen. Att hon älskar mig.
Den dagen vi fann varann så tog vi första steget mot dig.
Du är ett bevis på vår kärlek.
Du är ett mirakel.
Jag minns hur min goda vän John, som vi busigt kallar Baba, berättade om hur det var första tiden när hans son Love föddes. Han berättade hur han bara "låg och tittade" på sitt barn, hur han inte kunde fatta att Love var på riktigt, att det var hans son.
Jag längtar tills jag får ligga bredvid Sofie i sängen och bara titta på dig. Se hur vacker du är. Dina små fingrar, din lilla mun, din lena hud. Jag längtar tills jag får känna din kropp mot min, höra dina andetag, få titta in i dina ögon, se att du ser mig och säga med obeskrivlig kärlek och ärlighet: "Jag älskar dig. Jag kommer aldrig att lämna din sida."
Det är 14 dagar kvar tills du kommer till oss.
Du är vårt barn och vi älskar dig.
Vi längtar efter dig.
Vi ses snart...!
Kram Pappa
Du finns snart hos oss.
