Lilla lady...tack.
Tack för att du finns, Juni.
Tack, Sofie, för att du finns och gav mig, oss, Juni.
Tillsammans är ni mitt allt och jag behöver inget mer.
Jag är så i harmoni just nu. Jag har en känsla inombords som fyller mig från topp till tå. Om man någonsin kan uppleva den sanna formen av lycka så är jag där nu. Jag är lycklig.
Lycklig.
I natt hade vi en liten mysig stund, du och jag. Jag har precis bytt din blöja och lagt dig dig i sängen igen, mellan mig och mamma (som sov välförtjänt).
Du var vaken och låg vänd mot mitt håll. Det var mörkt i rummet med bara det mysiga ljuset från den blåa lampan.
Och vi låg bara och tittade på varann. Dina små ögon tittade in i mina.
Jag såg att du såg mig. Dina ögon utforskade mina.
Jag såg min dotter. Du såg din pappa.
Du tittade in i mina ögon. Sneglade lite på min näsa. Mina ögonbryn. Min moppemusche.
Det var en väldigt fin stund, Juni.
Hoppas du minns det. Jag kommer alltid att minnas det.
Jag ska försöka på något sätt förklara vad jag känner just nu. För dig, Juni. För dig, Sofie.
Livet steg i ett nytt skede i torsdags. Mitt liv fick en ny mening. Nu är jag precis där jag vill vara.
Svårt att beskriva det på bättre sätt än att jag har funnit hem. Jag har funnit lyckan.
Kärleken till min familj - min vackra tjej och min bedårande dotter - är oändlig.
Den gör mig levande och ger allting en mening. Allting.
Jag har bytt blöjor med ett leende varje dag den senaste veckan. Till och med när du spydde på mig häromdagen, Juni, så var det nästan så att jag tackade för att du var så givmild och så snällt lade mjölken som du nyss ätit på min vita t-shirt.
Bort med t-shirten, tvätta lite, pussa mycket och kärleken fortsatte att flöda obehindrat.
Allt känns så rätt. Jag har insett nu att jag har varit redo för det här hela livet.
Just nu har vi har ingen bil, vi bor inte direkt i vår drömlägenhet, vi kan knappast bada i pengar, jag har inget jobb än, Hammarby spelar i Superettan...
...och det spelar ingen som helst roll.
Det enda som betyder något är du, Juni, och du, Sofie.
Jag gör allt för er.
Cirka 1:42 in i låten du föddes till - Sigur Rós, "Untitled VI" - så målar mina känslor upp samma återkommande bild varje gång jag lyssnar på den. Det kan se lite olika ut men det handlar om samma sak varje gång. Oftast så ser jag mig själv mitt i natten sittandes bredvid din säng, Juni, och stryker dig lätt över huvudet medan jag - med sanning från hela mitt hjärta - viskar; "Oroa dig inte, lilla älskling. Jag tar hand om dig. Pappa tar hand om dig."
Inget annat spelar någon roll.
"Untitled VI" har ingen text (därför heter den som den gör) men för mig finns det det. Texten handlar precis om det jag nyss skrev. Jag hör min egna ord i huvudet när jag lyssnar på låten. Hur jag alltid kommer att älska dig och mamma och alltid, alltid, alltid finns där för er. Hur mörkt och dystert det än kan vara så finns jag alltid där, Juni.
Du kan vara tre månader gammal och orolig på natten. Jag finns där för dig då.
Du kan vara fyra år och ledsen för att din trasdocka har dött. Jag finns där för dig då.
Du kan vara sex år och nervös inför att gå till skolan. Jag finns där för dig då.
Du kan vara åtta år och rädd för mörket. Jag finns där för dig då.
Precis som du finns för mig och ger mig glädje och trygghet i livet. Du ger mig självkänsla.
Nu vet jag vem jag är.
Jag är Junis pappa.
Jag är din pappa, Juni. 
Stoltare kan ingen vara
It's a hard work being en vecka gammal
Nu är vi på besök här i Sandarne, utanför Söderhamn, hemma hos mormor Gunilla och morfar Göran. Det var med tårar i ögonen vi såg två stora bilder på lilla lady, med texten: "Juni Adéle Caroline Sellman" tydligt uppsatta på kylskåpet för hela världen att beskåda. Svårt att inte röras till tårar av något sådant.
Eller som att få se hur mormor och morfar har fixat i huset för Juni. Skötbord, en miljard blöjor (kan behövas, tack, full fart på lilla lady), en säng att sova i, massa kläder. Bara av att höra Göran säga; "fota med min kamera, så kan jag visa alla på jobbet", när han stod på knä bredvid Juni på golvet, gör mig så glad.
Du ska bara veta hur mycket glädje du redan spritt omkring dig, Juni. I Stockholm så kan farmor Margareta knappt sitta still, än mindre sova om nätterna, för att hon längtar så efter att få träffa dig.
************
Gunilla visade en bok från när Sofie var liten, en sån där "Mina första år"-bok. Den var helt underbar att titta i. Men det mest roliga var att läsa något som Gunilla skrivit ned en kväll när Sofie var fem år gammal och just kommit underfund med vad döden är. Sofie oroade sig och var ledsen för att mamma och pappa skulle dö, för att hennes kompisar skulle dö, för att hon själv skulle dö. Hon ville inte det. Hon ville inte heller att hennes kassetband med Lilli & Sussie skulle dö. Hon ville att alla skulle dö samtidigt. Hon grät och trots att hon visste att hon skulle dö när hon var 100 år så var det ju "bara" 95 år kvar, vilket hon dessutom faktiskt kunde räkna till. Då övergick den lilla Sofies tankar till att handla om hur gammal man är när man är 100 år. Hur man har "hängiga stjärtar, som tanterna på badhuset...". Efter det gjorde hon grimaser i spegeln och skrattade ljudligt. Hela samtalet utspelade sig på kanske några minuter.
Det svänger snabbt i hockey.
Det är helt ovärdeligt att ha något sådant nedskrivet. En helt vanlig kväll, en konversation mellan Gunilla och en, i alla fall för stunden, mycket bekymrad Sofie. Oslagbart minne som man skrattar länge åt.
Så därför har jag börjat skriva "Junis bok", en dagbok åt lilla lady.
Jag ska skriva den i jag-form, dvs "idag bajsar jag på pappa, guuuud va roligt det var, haha där fick han så han teg", och försöka få ner alla små egenheter hon visar upp och de små roliga, triviala saker i vardagen som annars kanske faller i glömska. Sen ska hon få den en vacker dag, tänkte jag. Hoppas hon blir lika glad av att läsa den som jag blir av att skriva den.
